Truman Capote och Marilyn Monroe
Truman Capote och Marilyn Monroe

Capote går kaputt

Publicerad
Uppdaterad

I mars 1968

intervjuade jag Truman Capote i Köpenhamn för TV2. Det var premiärdags för filmen Med kallt blod efter Capotes roman från 1965, som gjorde honom till en av de mest diskuterade författarna i USA. Jag var förstås nyfiken. Han var ett namn alltsedan sin författardebut som ung debutant med blond tjusarlock i pannan. Capote kom från en fattig miljö i Sydstaterna och hade gjort litterär blixtkarriär. Nu var han skandalomsusat salongslejon, känd för att vara nyckfull och provokativ, med en tunga vass och kvick som Oscar Wildes. 1959 fick han höra talas om ett makabert massmord i Holcomb, Kansas. En välansedd jordbrukarfamilj hade bestialiskt mördats av två unga män med kriminellt förflutet. Capote blev nyfiken och for till stan för att skriva ett reportage i New Yorker. Han blev fängslad och stannade länge i Holcomb för att följa historien ända fram tills de två mördarna 1965 hängdes efter långa uppskov. Capote var närvarande vid avrättningarna. De finns inte med i romanen, men han har berättat i brev.

I början av intervjun

var Capote sur som ättika. Hans pipiga småflicksröst steg ytterligare ett par oktaver efter att en dansk journalist trampade på hans ömma tå - han frågade om det låg något i att Capote hade kunnat rädda mördarnas liv om han engagerat sig i deras sak ända till slutet. Hade han avstått för att kunna beskriva tragedin till dess dödliga slut? Capote fräste att höga jurister hade sagt att åtgärder från hans sida inte skulle ha ändrat domarna. Och han hade stött mördarna på varje sätt, med vänskap och pengar till förstklassiga advokater. Men beskyllningarna och kanske även dåligt samvete skulle plåga Capote under hans återstående liv. Han skrev aldrig färdigt någon roman mer. Efter hans död 1984 publicerades det första kapitlet till Answered prayers, en fladdrig och skamlöst underhållande krönika om hur kändisar i London, New York och Paris horade, söp och levde loppan. Capote tappade aldrig den vassa, skoningslösa blicken och den stilistiska briljansen, men självaktning och koncentrationsförmåga försvann i vodkaglaset. Han visste att han inte hade fler mästerverk i sig. Han blev en samtida Petronius Arbiter, den gamle romaren som skrev historiens första festreportage: Trimalchios gästabud. Petronius begick självmord i sitt badkar på befallning av kejsar Nero, Truman Capote söp och knarkade ihjäl sig sedan han gjort sig omöjlig i societeten. Capote kallade Med kallt blod "journalism with a literary voice" - "lika objektiv som Madame Bovary, som var min förebild. Flaubert fällde inga moraliska domar. Han ville bara skildra en människa och hennes situation. Det var exakt min poäng. För mig var Med kallt blod ett rent estetiskt experiment med att skildra verkligheten medan den pågår." Men även om Capote låtsas objektiv är han det inte, lika lite som någonsin Flaubert. I rättegångsskildringarna känner man att han blev hjälplöst förälskad i en av mördarna, den svartögde Perry Smith.

När jag intervjuade

Capote gjorde han sig inte tjusigare än han var. Romanen var ett medvetet spel med publikens känslor. "Skildringar av våldsbrott väcker starka känslor. De väcker både motvilja och medkänsla. Publiken är både offer, mördare och till sist även bödel. Min egen avsikt är inte att agitera mot dödsstraffet jag vill ingenting annat än att berätta och skriva en bra bok." Capote var mycket nöjd med Richard Brooks filmatisering - ett återhållsamt, realistiskt och trovärdigt mästerverk. Rollerna spelas av okända skådespelare i autentiska miljöer. Det är amerikansk 60-talsfilm när den är som bäst. I Köpenhamn träffade jag även Richard Brooks. Han såg ut som den actionfilmveteran han var - lång ståtlig med fast blick och väderbiten hy, the Marlboro man. Raka motsatsen till den bleke Capote. Brooks var motståndare till dödsstraffet och önskade att filmen Med kallt blod hade ett värde utöver det estetiska. "Jag har en mer subjektiv ståndpunkt än Capote. Om bara en enda våldsbenägen människa håller tillbaka sina impulser efter att ha sett filmen är jag nöjd", sa han. "Men så är filmen också en mer subjektiv konstform än romanen." Historien om Truman Capote och Med kallt blod återberättas i filmen Capote, som har premiär i dag. Där både romanen och filmen drivs av att berätta sanningen om morden och rättegången mot mördarna, är den nya filmen mest ute efter att på svagt faktaunderlag skildra Capote som en beräknande hycklare. I Philip Seymour Hoffmans skickliga gestaltning blir han en författarvampyr som ser till att de två mördarna hålls vid liv till dess de hunnit berätta hela historien. Sedan kan han inte fort nog se dem hängda, låt vara med en tår i ögat. Liksom en Shakespeare-skurk kan han inte ofta nog bekänna sin moraliska mindervärdighet. Man kan se hela berättelsen om den verklige Truman Capote som en tragedi om hur samvetslösa journalister och författare profiterar på mänsklig olycka utan att själva vålla den. Med lika stor rätt kan man kalla filmen Capote ett karaktärsmord med kallt blod. Fotnot: Capote har svensk premiär i kväll. Brooks In cold blood finns att köpa på nätet, liksom Jonathan Kaplans filmatisering från 1996 med samma namn.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag