"Kungen har ingenting att sätta emot Lemmy", säger Camilla Henemark i Adjö det ljuva livet. Hon säger det snarare än skriver det. Boken är författad av (officiellt "med") spökskrivaren Carina Nunstedt och bygger sannolikt främst på intervjuer. Lemmy i Motörhead är en av de kärlekar Henemark är mest stolt över. Varken han eller kungen har dementerat i någon särskilt hörbar utsträckning, och Lemmy vänder i sin ensamhet blad han med. Solitaire to the bone, som visan går.

Inslag av skrävel och skröna är ofrånkomliga i en stjärnas memoarer, och om man nu har rört sig bland grevar, gangst­rar, idrottsstjärnor, aktivister, uteliggare, rockstars och politiker är det inte konstigt om man vill berätta om det. Även om Henemark säger sig önska att just det med kungen hade förblivit en hemlighet. Någon republikan är hon tydligen inte. Det hon gillade hos de dekadenta överklass­miljöerna var "kombinationen av strikt formalitet och hedonistiska undertoner". En uppfriskande uppriktighet kanske, även om undertoner är ett understatement.

Det hade varit bättre om hon hade skrivit boken själv. Nu Kungen vänder blad på presskonferensen. Foto: Sven Lindwall är det här en underlig genre: den spökskrivna "sanna rösten". Adjö det ljuva livet påminner mer om en tv-dokumentär än om en memoar. Inte minst för att många andra gör uttalanden. "Hon var helt exceptionell, som från en annan planet. Way out of my league. Jag hade aldrig vågat gå fram till henne på krogen", säger en. "Det var alltid så mycket problem med Camilla. Alltid var det något. Så i slutet av vår relation var jag allergisk mot problem", säger en annan. Jag vet inte om spökskrivaren har intervjuat folk. Det är ju inte minnen av samtal det handlar om, utan mer statements inför en mikrofon eller kamera.

Även om man unnar La Camilla en comeback efter alla svårigheter så måste man få säga att det här inte är bra litteratur. Adhd och svår PMS – riktig litteratur utmynnar aldrig i sådana slutsatser. De etiketterna är helt enkelt inte tillräckligt existentiella, samhälleliga eller poetiska. De ger enkla svar i stället för att ställa frågor.

De politiska avsnitten är mer trevande och mycket intressantare än party­prosan och diagnosprosan. De känns också betydligt mer äkta. De andas. Det är som om de är skrivna på en helt annan svenska. Här närmar sig texten en smärtpunkt som tyvärr hafsas över. Därför är det synd att det kapitel där det mesta av La Camillas samhällsengagemang finns beskrivet har fått rubriken "Politiska kickar".

Tänk om just det inte handlar om kickar?

Maja Lundgren

kulturen@expressen.se