PERSPEKTIV. När Suzanne Brøgger debuterade hade samhället en närmast muslimsk sexualmoral. Foto: Lars Gundersen
PERSPEKTIV. När Suzanne Brøgger debuterade hade samhället en närmast muslimsk sexualmoral. Foto: Lars Gundersen
Suzanne Brøgger talar ut. Foto: Expressen TV

Suzanne Brøgger talar ut.

 Foto: Expressen TV
Författaren som ung, 1975. Foto: GT/ PRESSENS BILD

Författaren som ung, 1975.

 Foto: GT/ PRESSENS BILD

Brøgger: "Jag önskar att jag vore svensk"

Publicerad

Suzanne Brøgger är en feministisk ikon som på senare år har blivit en frispråkig kritiker av det nya Danmark.

Jens Liljestrand reste till fantasternas rike för ett möte med en författare som önskar att hon vore svensk.

Hon är som från en annan värld.

Trots att jag har en dansk förälder, talade danska under hela min barndom och ser mig själv som tvåspråkig, använder Suzanne Brøgger ord och formuleringar jag inte känner igen och blir tvungen att be henne upprepa. Hon talar en vårdad, elegant Själlandsdanska som jag associerar med dagstidningen Politiken och nationalscenen Det kongelige teater, med skådespelaren Ghita Nørby och kanske rentav gamla knastriga inspelningar av Karen Blixen, en annan författarlegend.

Eller så är jag bara starstruck.

Vi träffas den 8 mars, internationella kvinnodagen, på ett kafé i centrala Köpenhamn. Jag frågar om var hennes feministiska engagemang finns i dag och hon kommer genast in på den pågående mediala uppståndelsen kring en moské i Århus, efter att ett tv-team med dold kamera har filmat en imam som på arabiska undervisar en grupp muslimska kvinnor i sharialagen och benar ut de olika påföljderna vid sexualbrott (otrohet inom äktenskap straffas med stening medan en kvinnlig oskuld som har sex före äktenskapet kommer undan med piskstraff).

 

Dokumentärserien - med det omisskännligt danska namnet "Moskéerna bakom slöjan" - har redan väckt starka politiska reaktioner. Den hårdföra utlänningsministern Inger Støjberg säger till danska TV2 att hon är öppen för att titta på en språklag motsvarande den som redan har införts i Österrike, där det är förbjudet att tala något annat än tyska vid koranpredikningar.

Suzanne Brøgger suckar.

– Unga kvinnor kommer till moskén och klagar på att de blivit slagna av sina män, eller säger att de vill skiljas, har träffat en annan man, och får höra att de enligt sharialagarna borde stenas? Och imamerna skyller ifrån sig och säger att de bara säger vad som står i Koranen, självklart lyder de dansk lag … det är ett exempel på hur olika villkor kvinnor kan leva under här i Danmark.

Du är 71 år, hur har kvinnors villkor förändrats sedan du kom ut i offentligheten?

– Det har förstås skett en fantastisk utveckling. När jag debuterade på 1970-talet var förhållandet för danska kvinnor nästan detsamma som för muslimska kvinnor i dag, samhället dominerades av en mycket sträng sexualmoral som endast gällde oss. Därför var vi många som gjorde uppror på just den punkten, där potentialen fanns. Precis som imamernas sexuella förtryck i dag handlade det på den tiden om att slå vakt om vissa strukturer. Det fanns så många oskrivna regler för hur man skulle vara för att vara en pæn pige. Så jag gjorde tvärtom. Jag blev en grim pige.

 

I dag talar man ofta om näthatet som ett vapen i reaktionen mot kvinnor som utmanar normerna. Vad var 1970-talets motsvarighet?

– Allt! Jag blev stalkad och trakasserad, utsatt för aggressioner, vänner och familj tog avstånd från mig, det var förfärligt. Man kan säga att jag råkade ut för allt som drabbar muslimska kvinnor i dag … allt utom hedersmord.

Vem är i så fall Suzanne Brøgger i den muslimska världen i dag?

– De finns där, jag har mött flera. Men offentligheten har förändrats. För 45 år sedan fanns det en plattform, när man slog igenom och gjorde skandal blev det synligt överallt. I dag behövs det tusen gånger mer, det är ett platt medielandskap med spretande medier, fler kanaler i olika miljöer där det är svårt för en enskild röst att tränga igenom och prägla en tidsbild.

Samtidigt finns enskilda författarskap som, som du säger, fångar tiden. Som Lena Andersson eller Yahya Hassan.

– Det är en sak att alla måste läsa Lena Anderssons "Brugstyveri" ["Egenmäktigt förfarande"], men innebär det att hennes person hamnar i fokus och blir misshandlad av offentligheten på samma sätt som till exempel Yahya Hassan?

– Jag identifierar mig med Hassan - jag har aldrig träffat honom, men vi har upplevt samma saker. Jag kände mig aldrig helt dansk som ung, eftersom jag tillbringade så stor del av min uppväxt i Mellanöstern, Thailand och Afghanistan. Precis som han är jag uppvuxen i en dysfunktionell familj, och precis som han begick jag brottet att skriva om den - och blev bestraffad för det. Precis som han blev jag en symbol i offentligheten, sattes på piedestal, blev förtärd. Men till skillnad från honom har jag inte vuxit upp i en kriminell miljö och inte heller suttit i fängelse.

 

I flera artiklar under de senaste veckorna har du skrivit om Danmark som "fantasternas paradis". Kan du utveckla vad du menar?

– Eftersom Danmark är ett så litet land, med ett ospektakulärt landskap, har det alltid behövts konsensus kring allt. Vi är ett föreningsland. I ett sådant land uppstår en parallell tradition av skeva existenser - vi kan kalla dem drömmare - typer som Søren Kierkegaard som tycker sig ha genomskådat hela existensen från sitt skrivbord, eller en gestalt som Henrik Pontoppidans Lykke-Per, som förstås har mycket gemensamt med Henrik Ibsens Peer Gynt.

– Drömmar som dementeras fullständigt av verkligheten är inspirerande i litteraturen, men när de får makten över politiken kan det bli farligt. Efter Muhammedkrisen skapades idén om att lilla Danmark kan bekämpa hela världen. Vi uppförde oss som en stormakt och resultatet blev våld och död.

Fantaster och drömmare finns ju i Sverige och Norge också - ta bara en sådan som August Strindberg! Men vi har lyckats bromsa dem och absorbera dem, inte låtit deras idéer styra oss.

– Så var det här i Danmark också. Det är därför man numera säger att ni är en diktatur, att ni inte har yttrandefrihet, att ni inte låter folk komma till tals. Sedan 15 år har vi en stämning där Dansk Folkepartis anda vilar över hela samhället. Vi har blivit ett land utan gränser.

Hur kunde det ske?

– Bra fråga. Det skedde ett systemskifte 2001 när Anders Fogh Rasmussen blev statminister och lyckades regera i två mandatperioder med Dansk folkeparti som stödparti. I åtta år behövde man inte diskutera politik överhuvudtaget! Andra partier var maktlösa, medierna reducerades till mikrofonhållare, och statministerns standardfras blev Der er ikke noget at komme efter [ungefär "Det finns inget att hämta"].

– Egentligen var det 11 september som gjorde att Fogh Rasmussen kunde få sådan styrka som statsminister. Plötsligt fanns det en tydlig fiende att gå i krig mot. Minoriteterna i Danmark började leva farligt. Och den stämning som Dansk folkeparti har spridit, har blivit det nya konsensus.

 

Jag läste en intervju med dig där du sa att du hellre skulle vilja vara svensk … ?

– Ja! Konkret hade jag ju aldrig överlevt som författare utan mina svenska läsare, eftersom danska är ett så litet språk. Men rent själviskt har jag dessutom alltid känt mig så väl behandlad i Sverige. Jag minns hur jag firade min 40-årsdag i Stockholm hemma hos Tage Danielsson, och han gav mig immigrationspapper i present ...

– Sverige passar bättre ihop med min egen multinationella bakgrund. Den politik som ni har fört är i längden mer realistisk. Dessutom är den intellektuella nivån hos er högre än i Danmark - även om jag vet att många svenskar inte håller med.

Men hur ser du då på den nuvarande situationen, när den svenska flyktingpolitiken har kommit att kopiera den danska?

– Det är en otroligt sorglig utveckling som jag hoppas är tillfällig. En gång byggde vi en bro mellan Sverige och Danmark, nu bygger vi en mur. Det värsta är att våra länder inte längre kommunicerar med varandra, hela den nordiska visionen är borta. Ur ett kinesiskt eller indiskt perspektiv är Danmark, Sverige och Norge samma sak, det är vi själva som fixerar oss vid nationella skillnader. I stället för att stänga oss inne borde vi vara ett exempel för hela EU och visa att enskilda nationalstater i längden inte kan hantera flyktingkrisen. Och så måste det bli. Det är fantasteri att tro att Danmark i en globaliserad värld ska kunna hålla verkligheten borta.

Fast just nu går ju allt i direkt motsatt riktning? Ryssland, Polen, Ungern, Turkiet ... ingenting talar för ett konstruktivt och fredligt samarbete mellan EU-länder framöver.

– Alternativet är balkanisering av Europa, i förlängningen ett inbördeskrig. Förresten kallas redan Danmark för "Hungary light". Vi ser rasistiska yttringar, stramare lagstiftning, en smyckeslag som för tankarna till Nazityskland - det är bara tandguldet som saknas! När regissören Thomas Vinterberg var nere i Berlin så sa han att han skämdes över att vara dansk. För det blev han kallad för "landsförrädare" här hemma. Så var det med den yttrandefriheten.

Skäms du över att vara dansk?

Suzanne Brøgger dröjer med svaret.

– Jag går inte dagligen runt med en skamkänsla. Men jag förstår att danskar utomlands inte vill identifiera sig med det som sker i Danmark nu. Att ta smycken från flyktingar. Att minnet är så kort. När brittiska The Guardian publicerade en karikatyr på statsminister Lars Løkke Rasmussen där han såg ut som en nazist blev folk chockade i Danmark. Men identitet är inte bara hur du ser dig själv, utan också hur andra ser på dig. Det är danskar bra på att glömma.

 

Menar du att danskar är likgiltiga för vad omvärlden tycker?

– Tvärtom. Det finns ett slags Jantelag i synen på utlandet. Ni ska inte tro att de är något! Vi vet bäst själva! Trots att Danmark är en lilleputtstat, en lydstat till USA - till skillnad från Sverige, som har stål, stora industrier, bygger stridsflygplan och aldrig har behövt vara med i Nato.

Men finns det en gemensam nordisk identitet, och hur definieras i så fall den?

– Vi vill ha konsensus, likhet, enighet. Samtidigt som vi älskar friheten och alltid måste balansera vår trygghetsnivå för att inte kväva det individuella modet. Men i Danmark har man förlorat öppenheten, toleransen och det frisinne jag vuxit upp med.

Dina meningsmotståndare skulle snarare säga att Muhammedkarikatyrerna är ett exempel på just frisinne?

– Ja. Och det finns ju olika tolkningar. För mig är frisinne inte att mobba minoriteter. Kulturradikalismen som i Danmark går tillbaka till Georg Brandes förvaltas inte längre, den är helt oskadliggjord av högern.

Ändå låter det som att du är optimist, trots allt?

– I min ålder är man glad att man ens vaknar nästa morgon. Att det finns ett liv.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida