Dokumentären om den engelska popgruppen Blurs återförening har haft svensk premiär. Jan Gradvall porträtterar gruppen som lämnat djupa spår i svensk mediekultur.
Först lite perspektiv: 19 år har förflutit sedan Blur släppte sitt debutalbum. Det är ett år längre än mellan Beatles första album och andra världskrigets slut.
En dokumentärfilm om den engelska popgruppen Blurs tillfälliga återförening i somras borde därför på sin höjd ses som en historisk parentes.
Men när filmen No distance left to run i fredags kväll hade svensk premiär på Bio Rio vid Hornstull i Stockholm - endast tre dagar efter premiären i England - påminde stämningen om en kväll på Hannas källare i början av 1990-talet.
Biopremiären firades också med både en för- och en efterfest där discjockeyer spelade Blurlåtar. Evenemanget hade rubriken "Wooooo Hoooo!" och presenterades som: "Sju timmar Britpop".
Före filmen ordnades dessutom en tipspromenad, där män med långa Blurluggar och kvinnor i svarta polotröjor gick runt och valde 1X2-alternativ på frågor som "Vad hette Blur innan de fick skivkontrakt med Food Records?".
(Rätt svar X: Seymour).
Rimligen borde allt det vältrande i det förflutna ha framkallat rejäla swingpjattvibbar. Som om Topsy på Nalen klivit in på en Beatleskonsert 1963 och föreslagit att alla skulle dansa jitterbug.
Men intresset för Blur handlar om mer än nostalgi. Det är väldigt få utländska popartister genom historien som kan sägas ha lämnat bestående avtryck i svensk kulturhistoria, men gruppen Blur är en av dem.
För att förstå Blurs betydelse måste man påminna om den tid då gruppen slog igenom.
I början av 1990-talet rådde djup lågkonjunktur både i Sverige och i rockmusiken.
Under perioden 1991-1995 gick närmast ofattbara 85 000 företag i konkurs i Sverige. Den krisen blev för Sverige betydligt djupare än dagens globala finanskris hittills har varit.
Lågkonjunktur rådde även inom rockmusiken. När jag intervjuade bandet Bob hund sa gitarristen Conny Nimmersjö:
- Det är lätt att glömma det nu, men i slutet av 80-talet var det ingen som längre gick och såg liveband i Stockholm. Klubbar med discjockeys hade helt tagit över. Det fanns heller inga spelställen. Alla tidigare spelställen hade ersatt livemusiken med dartkvällar. Det var en darttavla längst fram i stället för ett scengolv. Om ett rockband mot förmodan fick en spelning, fick man kliva ner i källaren.
Band som Bob hund och Havsänglar, förlagan till Kent, gjorde sina första spelningar på restauranger. Thomas Öberg, sångare i Bob hund, berättade att han under gruppens första spelning "råkat trampa i någons pyttipanna och spilla öl på en gravid dam".
Även i England hade klubb- och ravekulturen helt tagit över. Den enda intressanta musikscenen fanns i Manchester, där det kring klubbkulturen uppstått en ny sorts dansmusikinfluerade rockband, med Stone Roses och Happy Mondays i spetsen.
Trots att Blur kom från London försökte skivbolaget därför även presentera Blur som ett Manchesterband på gruppens första album.
Men vad som sedan pånyttfödde rockscenen i det tidiga 1990-talets lågkonjunktur var Nirvana. Något år efter att Alexander Bard dödförklarat elgitarren släpptes "Smells like teen spiri".
Det säger en del om Nirvanas genomslag att även de klubbar i Stockholm som enbart spelade house eller hiphop började spela "Smells like teen spirit" när den släpptes hösten 1991.
Nirvanas genombrott ledde till att MTV invaderades av långhåriga, tatuerade och utpräglat amerikanska grungeband.
Det tog ett halvår innan det kom engelsk motreaktion - en motrörelse som leddes just av Blur.
Efter att under en USA-turné ha bevittnat vad de kallade "en total amerikanisering av hela kulturen" deklarerade Blur att gruppen tog avstånd från allt som hade med USA att göra.
I sin nya skepnad ansträngde sig Blur nu för att både se ut och låta så utpräglat engelska som möjligt. Genrenamnet Britpop myntades våren 1992 när det pånyttfödda Blur, nu klädda som engelska skolpojkar, släppte singeln "Popscene" samma vecka som det lika utpräglat engelska Suede debuterade med "The Drowners".
I Sverige var det denna brittiska motreaktionen mot grunge som gjorde det största avtrycket på den inhemska scenen. Britpop inspirerade fler unga band att börja spela än någon musikrörelse gjort sedan punken.
Britpop, med sin stilmedvetenhet och optimism, präglade även en ny svensk mediegeneration:
Tidningar som Pop och Darling. Tv-program som Knesset och I manegen med Killing. Radioprogram som Hassan. Skribentprofiler som Linda Skugge. IT-företag som Spray. Nya konceptkrogar med discjockeyer i källaren.
Ljudspåret till allt detta var Britpop.
När jag intervjuade Blurbasisten Alex James förra sommaren sa han:
- Sverige var det första land utanför England som direkt förstod och anammade Britpop.
Dokumentärfilmen No distance left to run är inspelad under Blurs återföreningskonserter i England i somras.
Förutom att skildra spänningarna i bandet inför återföreningen - gitarristen Graham Coxon hade inte pratat med de andra tre på sju år - har dokumentären även som ambition att berätta hela historien om Blur.
Det sistnämnda fungerar bara delvis. Det bränner till i konsertbilderna. Fotot i filmen är genomgående sällsynt vackert.
Men trots med de fyra bandmedlemmarnas uppriktighet är intervjuerna för korta, eller åtminstone för uppklippta, för att det ska bli riktigt intressant.
Dokumentären snuddar till exempel bara vid det faktum att den berömda rivaliteten Blur och Oasis i grunden handlade om klass.
Oasis var arbetarsöner från norra England, Blur medelklassungar från södra England.
Medan bröderna Gallagher i Oasis växte upp med en alkoholiserad far som slog dem, växte Damon Albarn i Blur upp i ett intellektuellt hem i London med kulturintresserade föräldrar.
Blur fick alltid närmast be om ursäkt för sin privilegierade medelklassbakgrund i engelsk rockpress. Det är synd att dokumentären inte fördjupar hur detta påverkade bandet och deras påfallande många stilbyten.
Dokumentären snuddar även bara vid det faktum att när Blur bildades gick tre av medlemmarna på Goldsmiths College, känd som Englands kanske bästa konstkola. Gitarristen Graham Coxon studerade konst samtidigt som Damien Hirst och Sam Taylor-Wood.
No distance left to run tar däremot givetvis upp bandets festande och kopiösa intag av droger, men den sortens historier tillför inget nytt.
Intressantare är den nya uppgiften om att alla fyra medlemmarna kommer från familjekonstellationer med bara varsin syster. Som Alex James säger: "Vi blev varandras bröder".
Den finaste scenen i filmen är en närbild på Damon Albarn, när han sitter på trumpodiet vid Glastonburyspelningen i somras, med nedböjt huvud, och gråter i smyg.
Under det ögonblicket var det många i biosalongen som inte vågade titta upp under sina Blur-luggar.
FOTNOT. No distance left to run biovisades i helgen i Stockholm, Göteborg och Malmö.
