Den postmoderna människan fortsätter söka kickar i en värld utan begränsningar. Isobel Hadley-Kamptz blir berörd av tristessen och paniken i Bret Easton Ellis nya roman.
Den släta solvarma ytan. Ingenting ligger under den, allting ligger under den.
Vad händer med den uttråkade postindustriella, postmoderna människan som är materiellt välnärd men utan sammanhang?
Sex och våld händer. I all banalitet.
Imperial Bedrooms är alltså uppföljaren till Bret Easton Ellis debutroman Noll att förlora, som han gav ut 1985 som 21-åring. Vi får följa samma människor, samma lakoniskt detaljerade berättande, samma tröstlösa, men nu fullvuxna, sökande efter något som håller ledan och självhatet borta.
Det senaste året har Ellis ägnat sig åt att dela upp världen i Empire och post-Empire, där det förra var det uppifrån styrda – med putsade ytor och bländande leenden och folk som var kända för att de enligt någon mall var bra på något – och det senare är ett kalejdoskop av reality-tv och transparens och Charlie Sheen som bryter ihop i direktsändning och folk som är kända för att de enligt någon mall är kända. Ellis kallar det senare "real", vilket är lite roligt från någon som leker så mycket med autofiktionens gester i sin egen konst.
1985 var huvudkaraktärerna i Noll att förlora skandalösa. Deras narcissism, livströtthet, sökande efter förströelse i våld, sex och droger framstod som upprörande, tillräckligt för att sälja massor av böcker, bli film och göra den unge författaren både rik och berömd.
I dag finns detta överallt, inte bara i de tusentals liknande romaner som sedan dess kommit ut av manliga unga författare med nihilistiskt urbana karaktärer. I dag är det verkligheten. Real eller inte.
Jag tänker på min favoritförfattare J G Ballard, som skriver om samma dilemma – vad finns kvar när det inte längre finns några begränsningar?
I Ballards bästa, som Super-Cannes och Cocaine nights, är den postmoderna intigheten alltid satt mot det Medelhavets hårda solljus som kommer rakt uppifrån och ger rakbladsskuggor. I Los Angeles är det starka ljuset mer smeksamt genom avgaserna. Den här boken utspelar sig ändå mest på natten.
Här finns förresten begränsningar också. Här finns desperationen hos den som vill komma in i det där ljuset utan annan valuta än något så ytterligt kort-livat som kroppslig perfektion, här finns rädslan för det våld man medvetet sätter i rörelse, paranoian hotar hela tiden. Ytan räcker inte. Kickarna funkar inte.
Till slut dör ju folk också. Folk dör rätt ofta hos Bret Easton Ellis, dör på spektakulära, grymma sätt, plågas och mördas for fun eller av något annat mindre begripligt skäl.
Våldet rör mig mindre, även om jag ser hur det finns i oss alla.
Tristessen och paniken rör mig mer. För om människor trots allt rätt sällan utlämnar sina vänner till den mexikanska maffian så är intigheten däremot reellt närvarande, ständigt hotande. Vi är existentiellt ensamma, just nu utkastade i en försomrig ljuvlighet som bara gör det lite lättare att låtsas som ingenting.
Isobel Hadley-Kamptz
kulturen@expressen.se
