”Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film.” Jägarna-regissören Kjell Sundvalls uttalande i Aftonbladet för några veckor sedan var inte bara provocerande i sin strukturblinda attityd, det var också okunnigt. Det är inte den kommersiella dramatiska filmen som tydligast förvägrar kvinnor tillträde i dag. Regissörer som Ella Lemhagen, Helena Bergström, Maria Blom, Catti Edfeldt och Teresa
Fabik har haft stora publikframgångar de senaste åren.
I jämförelse med den smala filmen är biotoppen ett under av jämställdhet.
I filmtidskriften FLM gjorde vi i höstas en enkätundersökning bland svenska filmkritiker. De uppmanades lista 00-talets bästa svenska filmer. Ingen film
regisserad av en kvinna fick mer än en enda ströröst. Under samma period som bland andra Claire Denis, Agnès Varda, Isild Le Besco och
Agnès Jaoui har gjort kritikerhyllade filmer i Frankrike, har det inte kommit en enda svensk film regisserad av en kvinna som filmkritikerna tycker är riktigt bra. Inte en enda. Film-branschen är inte jämställd någonstans – i år är till exempel ingen kvinna med och tävlar om guldpalmen i Cannes, men den svenska situationen är ändå extrem. Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder och att den skeva könsbalansen i film-branschen länge varit en angelägenhet för den svenska filmpolitiken blir vi utklassade av Iran.

I det nya numret av tidskriften 10tal diskuterar Stig Larsson ”problemet” med kvinnan som filmregissör. Han menar att regissörsrollens krav på oinskränkt auktoritet är mer komplicerad att anamma för kvinnor, som dessutom har svårare att få andra att lyssna på dem. Könsidentifikatoriska stressfaktorer kan säkert ha ett visst förklaringsvärde för de enkönade registolarna, men den auktoritära regissörsrollen är inte geografiskt
begränsad till Sverige. Vår bottenplacering i kvalitetsfilmens jämställdhetstabell kräver andra förklaringsmodeller.
I Sverige har de senaste årens bästa filmer producerats i vad som på ekonomlingo kallas kreativa kluster, men som också kan benämnas grabbgäng. Det handlar nästan uteslutande om unga män som arbetar tillsammans i små oberoende filmbolag som Plattform och Fasad. Gängkulturen har inneburit en produktiv strukturomvandling av den smala delen av filmbranschen, men den är också utpräglat manlig. Det är kanske ingen slump att många av de framstående unga filmmännen är gamla skejtare, en annan subkultur där män hänger med män och finslipar gruppdynamiken.

Att lyckas göra en smal, kompromisslös film som inte så många kommer att se förutsätter ett till arrogans gränsande självförtroende hos förstagångsregissören. Särskilt som det i samtidens filmsverige ofta krävs att du gör den utan pengar. Det tycks vara enklare för män att bara köra på trots att ingen finansiär, och kanske inte någon annan heller, tror på projektet. Men att bara uppmana kvinnorna att ”spotta upp sig” löser knappast det här problemet heller.
Det saknas inte tecken på att snedvridningen kommer att minska. På filmhögskolor och kortfilmsfestivaler vimlar det av konstnärligt intressanta kvinnliga regissörer som ännu inte långfilmsdebuterat. Den naiva kvoteringskritikern ser förändringen som ofrånkomlig. Men var inte förhoppningarna exakt desamma för tio år sedan?