TEHERAN. 9 februari 2000.
Jag bor tillsammans med min mor i en trerumslägenhet i ett
tvåvåningshus i östra Teheran. Lägenheten och grannskapet är det
enda min mor bryr sig om. Hon tillbringar sina dagar med att stå i
kö för att köpa subventionerad mjölk och prata med andra kvinnor
eller smita i väg till den statliga kollektivbutiken, där varorna är
lite billigare.
Kanske gör hon en pilgrimstur över dagen till en av
de stora helgongravarna i Quom eller Mashad för att sitta och gråta
tillsammans med andra kvinnor. Det älskar hon, och hon känner sig
alltid väl till mods efter en sådan tur.
Vid frukostbordet säger min mor: "Du kom inte i säng förrän klockan
tre i natt och nu är du redan uppe, skulle du inte sova lite
längre?"
Men jag har så mycket arbete att bli klar med. Jag är journalist
och arbetar tre dagar i veckan som ansvarig för samhällsredaktionen
på kvinnotidskriften Zanan (Kvinnor) som kommer ut en gång i
månaden.
Ytterligare tre dagar i veckan jobbar jag som frilans.
I dag har jag stannat hemma för att få överblick över allt jag har
avtalat, och jag har lovat mig själv att jag ska skriva den här
artikeln. Om tio dagar ska jag resa och jag har ännu inte skrivit en rad.
Jag har precis skrivit att om man vill vara kvinnlig journalist så
måste man älska verkligheten omkring sig, när telefonen ringer. Det
är sekreteraren på Zanan som vill att jag ska hjälpa henne att hitta
en bild. Men jag vet inte var bilden är.
Hon berättar att en
kvinna ringt och kritiserat en artikel i tidningen. Jag lovar att
ringa henne i morgon. Jag har precis lagt på luren när det ringer
igen. Den här gången är det en kvinna som jag har intervjuat för
tidskriften Det andra könet och som vill gå igenom texten för tredje
gången. "Du behöver inte oroa dig", säger jag. "Alla texterna ska
sändas till ministeriet för islamsk vägledning för att godkännas.
De kommer att göra de nödvändiga korrigeringarna."
Nu ringer det på dörren. Det är en av mina gamla skolkamrater. Hon
lämnade gymnasiet för att gifta sig, och nu har hon redan tre barn.
Vi har inte setts på länge fastän hon bor i närheten. Men hon vet
att jag arbetar på Zanan.
Hon kastar sig i famnen på mig och snyftar högt, den tunga doften av
svett och köksos blir nästan för mycket:
"Han har gift sig med annan, det är två år sedan, men jag
har inte upptäckt det förrän nu. Hon är 15 år äldre än han, jag
vägrade att tro det, men jag följde efter honom och såg dem
tillsammans med egna ögon, vad ska jag göra? Om jag berättar att
jag har upptäckt det kanske han vill skiljas. Hjälp mig för Guds
skull!"
Jag ser på henne och mitt hjärta blöder. Min mor kommer in
och börjar också gråta. Hon ser på mig med ett uttryck i ögonen som
säger "svik henne inte".
Så är det ofta: folk tror att vi journalister är något slags Robin
Hood-gestalter som kan hjälpa dem med alla möjliga problem.
Jag ger henne adressen till Zanan. "Kom på söndag", säger jag, "så
kanske vår advokat kan hjälpa dig. Men du måste också själv ta dig
samman lite, har du sett dig i spegeln? Du tillbringar hela dagarna
i köket och därför har du inte upptäckt något på två år..."
När hon har gått torkar min mor sina tårar, medan hon förbannar alla
män och ber Gud straffa dem. Så ser hon på mig: "Du borde själv ta
dig en titt i spegeln, innan du råder andra att göra det. Hur lever
du ditt liv? Den stackars kvinnan har tre barn, men vad har du?"
På kvällen ringer min väninna Suna. Hon är min kontaktperson på det
förlag för vilket jag håller på att bearbeta en bok. "När är du
färdig?"
Jag ser på manusbunten, jag är inte halvvägs än. "I
övermorgon", svarar jag. "Men du ska ju ha pengarna till resan."
Ja, det ska jag, och förlaget betalar lite mer än två månadslöner så
jag kan också betala telefonräkningen och köpa presenter att ha med
mig.
Boken är skriven av en berömd satirisk diktare som hette Obeid
Zakani och levde på 1300-talet. Många av dikterna handlar om
erotik, han besjunger de vackra unga männen, och en del av hans
roliga men slippriga historier berättas fortfarande i Iran, utan att
folk vet att det är han som är upphovsmannen. Hans språk är mycket
ålderdomligt, jag får slå många gånger i ordboken för att kunna
skriva om texten på nutidsspråk.
För mitt inre öga ser jag författaren sitta naken på boken. Han
skrattar åt mig: "Trodde du kanske att du skulle komma bekvämt
undan?" säger han. "Din stackare", svarar jag. "Du ska igenom
censuren nu, och delar av din bok kommer att skäras bort. Du är tur
för dig att du är död, annars skulle du ha stämplats som amoralisk."
Hans leende bleknar. "Var du glad för att vi över huvud taget kan
trycka något av dig", säger jag.
Jag stänger av mobiltelefonen och ber min mor säga att jag inte är
hemma oavsett vem som ringer. Klockan tre på natten orkar inte
ögonen längre.
Klockan åtta stiger jag ur sängen igen. Jag har ett möte klockan
nio. Jag hoppar över frukosten och springer till bussen. Männen
stiger på fram och kvinnorna bak, det är dubbelt så mycket plats i
mansavdelningen som hos kvinnorna. Jag ska med fyra olika bussar
för att komma till arbetet.
Föroreningarna är förskräckliga, många människor bär gasmask. Alla
är stressade, i Teheran måste de flesta skynda på, inte för att de
är arbetsnarkomaner, utan för att man måste ha två-tre olika arbeten
för att tjäna ihop till ett någorlunda drägligt liv.
När jag kommer fram till Zanan halv tio har mannen som jag ska
träffa dessbättre ännu inte kommit. Min chefredaktör och jag turas
om att vara på tidningen. Hon vet att jag älskar mitt jobb men
hatar att vara på redaktionen, så hon blandar sig aldrig i när jag
kommer och går, bara jag gör det bästa av mitt arbete. Jag berättar
om artikeln jag ska skriva: "Två dagar av mitt liv".
Hon skrattar och säger: "Du får väl skriva om hur du skriver dina
artiklar."
Tidningarna har kommit. De står om några av de kandidater till
parlamentsvalet som myndigheterna har vägrat att godkänna. Vi letar
efter kvinnliga namn. Vi ska ha en intervju och ett reportage på
förstasidan, säger chefredaktören.
Det finns också en nyhetsartikel om ännu en tidning som har stängts
av myndigheterna. Jag tänker på min väninna, vars man arbetade på
tidningen, nu är han arbetslös, hur ska de klara sig?
Klockan fem på eftermiddagen har jag fortfarande inte kommit i gång
med att skriva. Folk kommer och går, redaktionen håller till i en
fyrarumslägenhet, alla dörrar är öppna, och vi sitter tre till fyra
i varje rum. Telefonen har ringt hela tiden, en frågade om hon
kunde få arbeta som journalist, en annan ville kolla sin artikel.
Chefredaktören letar efter en lägenhet, det har hon gjort i fyra
månader nu. Det råder stor bostadsbrist i Teheran och hon talar med
den ena fastighetsmäklaren efter den andra.
"Vi kunde göra om Zanan till fastighetsmäklarfirma", säger jag på
skoj och det kan inte vara annat än på skoj, för kvinnor har inte
rätt att äga fastighetsmäklarfirmor i Iran.
"Det borde vi förresten skriva en artikel om", säger chefredaktören.
"Det är ett viktigt ämne."
Klockan nio på kvällen tar jag en taxi hem, jag hann inte bli
färdig. Därhemma har mor ännu inte ätit kvällsmat och hon ställer
den eviga frågan: "Ska du inte komma i säng i ordentlig tid i kväll
heller?"
De visar en iransk film på tv, alla scener med kvinnliga medverkande
är i svart-vitt och mor blir bekymrad: "Jag tror att vår tv är på
upphällningen." Jag kan inte låta bli att skratta: "Antennen slår
knut på sig själv, vet du varför? Det är för att skådespelerskorna
har makeup på sig."
Jag sätter mig vid skrivbordet. Halvlästa böcker ligger i en stapel
på ena sidan, den halvfärdiga bearbetningen av Zakanis bok på den
andra, men värst är det nästan tomma ark där jag inte har kommit
längre än till rubriken "Två dagar i Parvin Ardalans liv".
Telefonen ringer, det är min väninna Zohra: "Har du inte skrivit
artikeln än? Skulle jag inte översätta den i kväll, jag sitter och
väntar på dig." "Jag har inte skrivit en rad", säger jag och börjar
gråta.
Hon insisterar på att jag ska komma den kvällen, hon har inte tid i
morgon. Jag ursäktar mig. Min mor tycker att det är just en snäll
väninna jag har.
Så ringer Parto: "Är du färdig?" "Nej, jag klarar inte av att skriva
den", säger jag. "Självklart kan du inte det, när du arbetar hela
natten och inte får någon sömn", säger han. "Jamen, hur skulle jag
kunna leva på 50 000 toman i månaden. Du har ju själv flera jobb."
Jag lägger på luren, jag är på eländigt humör, den dumma diktaren
sitter på sin bok och flinar åt mig och jag har tandvärk.
PARVIN ARDALAN
[LINK]
Översättning från danska av Nils Schwartz
Först publicerad i Forum for køn og kultur. Här förkortad.
