ATTACKER MOT MOSKÉER. Polisen vaktar utanför den stora moskén i Paris. Efter terrorattentaten mot Charlie Hebdo har ett trettiotal moskéer attackerats i Frankrike. Foto: Jacques Brinon
ATTACKER MOT MOSKÉER. Polisen vaktar utanför den stora moskén i Paris. Efter terrorattentaten mot Charlie Hebdo har ett trettiotal moskéer attackerats i Frankrike. Foto: Jacques Brinon

Bra för vad?

Publicerad

Satir som sparkar nedåt riskerar att skapa rädsla och misstänksamhet.

Göran Rosenberg känner skrattet fastna i halsen när muslimer blir måltavla efter attacken mot Charlie Hebdo.

"Vad ska det där vara bra för?" är en fråga som inte ställs lika ofta nu som förr. Förr ställdes den hela tiden. Vad man än tog sig till med så förväntades att det skulle vara bra för något. Det faktum att jag som barn släpade omkring på en fiollåda ansågs av de flesta musikkritikerna på min bakgård inte vara bra för någonting. Varför spela fiol när det fanns gitarr?

I dag tror jag kravet på att det man gör ska vara bra för något har sänkts. I dag förväntas var och en ha rätt att göra sin egen grej, och vad den ska vara bra för har ingen annan med att göra eftersom vad som är bra för mig inte behöver vara bra för dig.

 

Hur otidsenlig min barndoms fråga blivit framstår kanske än tydligare om den formuleras: På vad sätt är det du gör bra för samhället?

Jag är fullt på det klara med att det måste finnas olika uppfattningar om vad som är bra för samhället och vad som ens menas med ett samhälle (för att inte tala om vad som menas med ett gott samhälle), men det förklarar inte varför själva frågan har fått något förlegat över sig. Som om friheten för var och en att göra sin egen grej inte längre är beroende av det samhälle i vilken den utövas. Fortfarande gäller ju att samhället vi lever i kan både förbättras och försämras och i värsta fall också förstöras, och i den mån det vi gör har något med saken att göra så borde det inte vara orimligt att i vissa lägen ställa sig just den frågan.

 

Exempelvis i ett Frankrike där två muslimska bröder födda och uppvuxna i Paris förorter kallblodigt mördat stora delar av redaktionen för en hårt islamhäcklande satirtidning i Paris centrum och ytterligare en man med motsvarande bakgrund lika kallblodigt mördat fyra fredagshandlande judar, och alla nu undrar över konsekvenserna för det franska samhället.

På frågan vad jihadistiska terrordåd ska vara bra för har jihadisterna ett klockrent om än inte rumsrent svar; de är bra för att provocera fram rädsla, misstro, osäkerhet och allt annat som skärper konflikterna i det demokratiska samhället och försvagar det, vilket passar jihadisterna väl eftersom deras mål är att på ruinerna av det demokratiska samhället bygga en islamistisk diktatur.

 

Vilket inte nödvändigtvis fritar oss från frågan vad en hårt islamhäcklande satirtidning ska vara bra för i ett land där människor med muslimsk bakgrund är starkt underrepresenterade i samhällets eliter och starkt överrepresenterade i samhällets marginaler och där ett öppet islamfientligt parti är på väg att bli landets största.

Jag anar att det finns de som tycker att frågan inte bara är otidsenlig utan efter dåden i Paris också otillständig eftersom inga svar i världen kan tillåtas förklara och rationalisera en massaker. Vilket inte betyder att svar saknas. Ett slags svar är att för satiren får ingenting vara heligt, allra minst sådant som andra håller heligt. Om satiren likväl håller något heligt så är det friheten att provocera allt och alla utan att behöva svara på frågan vad det ska vara bra för.

 

Det här är naturligtvis lättare att säga för den som provocerar än för den som blir provocerad, i synnerhet när den som provocerar har en offentlig megafon till sitt förfogande medan den som provoceras får nöja sig med att knyta näven i fickan. Det är naturligtvis också lättare att säga för den som i sista hand bestämmer vem och vad som ska provoceras. Att vecka efter vecka visa profeten Muhammed i mer eller mindre obscena ställningar och därmed provocera muslimer är ett val bland många andra. Att inte på motsvarande sätt provocera judar är ett annat.

Satirens roll är förvisso att provocera och i provokationens natur ligger att reaktionerna inte alltid går att förutsäga, men det har onekligen en viss betydelse vem som provocerar vem i vilket sammanhang. Provokationen är en krävande form av mänsklig kommunikation eftersom den på ett eller annat sätt avser att reta upp mottagaren. I bästa fall sätter den därmed fart på kommunikationen, i värsta fall tar den död på den. Som kommunikationsform fungerar provokationen bäst när provokatörer och provocerade delar kulturella referensramar och språk.

 

Bäst fungerar den också när det är de mäktiga som provoceras och inte de maktlösa, vilket genom historien varit satirens självklara position och funktion.

Så dock inte lika självklart längre.

I varje fall är det svårt att se på vilket sätt den hårt islamhäcklande satirtidningen i Paris hade det franska samhällets mäktiga som måltavla när den gång efter annan visade upp profeten Muhammeds uppspända bak eller motsvarande till förhånande. Islam må vara värd all satirisk uppmärksamhet den kan få och jihadismen må vara ett svåremotståndligt satirmål (med de sjuttio belöningsjungfrurna i himlen etcetera) men i ett läge när Frankrikes kanske snart största parti, Front National, helst skulle vilja jaga landets muslimer på porten och attacker mot muslimer och muslimska institutioner blivit vardagsmat (ett trettiotal moskéer har beskjutits, brandbombats och besudlats med grishuvuden och graffiti sedan terrordåden i Paris) har jag svårt att inte sätta skrattet i halsen. Och svårt att inte ställa frågan vad det hela ska vara bra för.

Och svårt att inte se åtminstone ett av svaren: sådana provokationer under sådana omständigheter är bra för att provocera fram rädsla, aggression, misstänksamhet och mycket annat som ökar konflikterna i det demokratiska samhället och försvagar det.

 

Det blir lätt så när provokationen kommer uppifrån eller utifrån eller bådadera. Det är skillnad på att häda och smäda, på att pissa i eget tält och att pissa in i någon annans. Det mesta av den satir vi känner genom historien har varit av det förra slaget, också den satir som under en kort arabisk vår blomstrade i den muslimska världen. Mycket av den satir vi sett i Europa det senaste årtiondet, från de danska Muhammedkarikatyrerna och framåt, har varit av det senare. Många skratt har fastnat i halsen. Många nävar har knutits i fickan. Alltför många nävar har tagits upp ur den.

Det blir också lätt så när yttrandefriheten förvandlas från medel till mål och rätten att provocera allt och alla ska anses stå över varje diskussion om vad det ska vara bra för.

Göran Rosenberg
Göran Rosenberg

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida