Ska vi göra ett tankeexperiment? Vi tänker oss att Gellert Tamas har fel i sin bok De apatiska. Vi tänker oss att Barbro Holmberg med flera hade rätt i sina anklagelser om de apatiska barnens sjukdom som ett slags manipulativ teater, iscensatt av föräldrarna. Vi kan till och med gå så långt som att köpa tanken att föräldrarna förgiftar sina barn, eller att hela drösen har drabbats av Münchhausen by proxy.
Kort sagt: Vi vänder på Tamas perspektiv och tyder alla uppgifter om bluff och simulering som sanna.
Följdfrågan är då, åtminstone i min värld:
Vem är beredd att gå igenom sådan ansträngning för att slippa sitt gamla hemland? Hur mår den förälder som är beredd att tvinga sitt barn ligga orörligt och sondmatat i månad efter månad? Och hur mår barnet av en sån hantering? Är man inte sjuk i det läget, så blir man.
Hur man än vänder och vrider på skuldfråga och avsikt hamnar man alltså rent logiskt ändå i samma slutsats som Tamas, nämligen i de apatiska barnens rätt att stanna. Den som är skadad har rätt till hjälp, oavsett om skadan är snygg eller ful, moraliskt okej eller ej, allt enligt utlänningslagens paragraf om att alltid se till barnens bästa.
Men, för att vi ska vara helt på säkra sidan: kan det handla om något annat än sjukdomsvållande desperation? Överlevnadsbegäret kan ta sig manipulationens former, utan att det nödvändigtvis behöver bottna i svåra trauman. Handlar det möjligen om girighet?

Det vore en alltför enkel förklaring. Varken girighet eller manipulation uppstår ur tomma intet. Ska man diskutera manipulation, måste man också diskutera dess grogrund. Som ung sysslade jag själv under en period med en lightvariant av det flyktingbarnens familjer anklagats för: jag manipulerade samhällets regler och ljög för diverse instanser i syfte att skaffa försörjning.
Jag hade inga moraliska problem med det, jag såg det tvärtom som en självklar konsekvens av samhällets sinnessjuka krav på mig, rena entreprenörsandan faktiskt! Jag manipulerade samhällets regler eftersom samhällets regler manipulerade mig. Annorlunda uttryckt:
Man kan inte lära ut ickevåld genom att aga sina barn.
Eller när psykologen och gränssättningsgurun Bengt Grandelius i dokumentären Förgrymmade ungar anklagar barn för att använda sina rättigheter i manipulativt syfte, då blir åtminstone min fråga var de små listiga kräken i så fall har snappat upp denna otrevliga livsstrategi, om inte i de vuxnas samhälle. Man får de reaktioner man förtjänar.
När Barbro Holmberg tror på och sprider det enligt Tamas rätt ogrundade påståendet att apatiska barn är en företeelse som har uppstått primärt i Sverige, tänker hon alltså fullkomligt snett: eftersom Sverige är världens samvete och paradiset på jorden grubblar politikerna över vad exakt det är som är så speciellt och fantastiskt med vårt land att flyktingar absolut måste komma hit och manipulera. Ja just det, trillar polletten ner, det måste vara trygghetssystemen!
Ursäkta, men hur ologisk får man bli? Den rimliga följdfrågan kan väl i det läget inte bli nåt annat än:
Vad är det för fel på Sverige, om nu barn går in i apatiska tillstånd här i högre utsträckning än i andra länder? Kan det inte möjligen vara den välutvecklade manipulationskonsten från politikernas sida, som möter sitt logiska gensvar?
Det finns alltså minst två alternativa anledningar att ljuga och manipulera: förtvivlad desperation eller klarögd blick för samhällets dolda agenda.

Men finns det också en tredje förklaring? Existerar den verkligen? Jag syftar på den rena, beräknande ondskan.
Det är åtminstone det motståndarna till apatiska flyktingbarn i Gellert Tamas bok tycks utgå från: här handlar det inte om trasig tillit orsakad av trauman, inte heller om längtan efter ett mänskligare samhälle och tid att få bygga upp sig själv till en vettig samhällsvarelse i arbetsskygg protestaktion mot alla lönnaggressiva, pengakåta karriärkräk som ligger bakom den krassa marknadsekonomins omänskliga slaveriprinciper (Ja, jag vet, det kallas demokrati och marknad, men tillåt mig betvivla att marknadens principer helt oskuldsfullt går hand i hand med demokratin. Tvärsom, vi lever i ett samhälle där våra röster enkelt kan köpas).
Nej, här är manipulatören den onde Andre, och kommer från ociviliserade konflikthärdar. I den Andre som manipulativ förälder till ett apatiskt flyktingbarn läser vi in det vi är mest rädda för hos oss själva: den onda, obegripliga främlingen utan föräldrakärlek som är beredd att plåga barnet för egen vinning. Vår tids största tabu alltså, att kärlekslöst slå mynt av sitt eget barn, och i förlängningen att inte älska sitt eget barn.
Det finns ännu en yttring av rädsla för den ickeälskande föräldern, som åtminstone stockholmare möter ofta: utländska fattighjon som går runt i t-banan och tigger med hjälp av lappar där det står att deras barn har ohyggliga sjukdomar. Ibland är barnen med och tigger, men de är ju inte sjuka på riktigt, det där är bara ett sätt för tiggarligor att tjäna storkovan. Det vet väl alla att man inte ska ge pengar till dem, hur mycket man än brukar ge till svensktalande hemlösa och narkomaner.
Ronnie Sandahl skrev om ”vet väl alla”-resonemanget kring de utländska maffialiknande tiggarligorna i en viktig krönika i Aftonbladet härom månaden, där han pekade på de bristande beläggen bakom denna vandringssägen: endast ett fall har gått till domstol. Jag förnekar nu inte att barnhandel finns, men man kanske ska ha lite mer bakgrundskunskap än ”vet väl alla” innan man brännmärker en speciell grupp.

Eftersom det var en krönika Ronnie Sandahl skrev brydde sig förstås ingen: den seriösa samhällsdebatten utspelar sig någon annanstans. Ingen kommer att bry sig om den här texten heller, den är en essä, bortom all seriös och realistisk research.
Problemet är bara att jag saknar en form av research hos de flesta journalister också: forskningen kring samhällets psykologiska underströmmar. Och när någon för en gångs skull tar med de gruppsykologiska bakgrundsmekanismerna i ett resonemang, som till exempel Tamas, är det just de tankegångarna som kritiseras som flummigt subjektiva och tendentiösa.
När det gäller de apatiska flyktingbarnen, är det oklart om Den Andre är själva barnet eller föräldrarna, det är därför man antyder att föräldrarna på något vis har drillat barnen att spela sjuka. Det är för plågsamt att tänka sig ondskan i form av ett barn.
Trodde jag, tills Vellinge kom på tapeten. En Vellingepolitiker hittade i början av debatten på den intressanta undanflykten att de ensamkommande flyktingbarnen är så svårt traumatiserade att kommunen inte har resurser för dem. Det vill säga: barnen är inte potentiella resurser på grund av sin livserfarenhet, de är resurskrävande på grund av den.
Barn med svåra erfarenheter är inte som andra, riktiga barn (det vill säga vårt framtidshopp), de är blivande monster, och om man inte tar i med hårdhandskarna illa kvickt eller slänger fram jättepengapåsen kommer de garanterat att bli kriminella. Erfarenhet av traumatisk karaktär räknas inte som erfarenhet i det svenska samhället. Förresten räknas inga psykiska erfarenheter som erfarenhet i så måtto att det skulle vara någon fördel att människor har dem. Klokhet som resultat av ett hårt liv är knappast det som står överst på meritförteckningen om man går på en anställningsintervju.
När Sorsele kommun i motsats till Vellinge ser ensamkommande flyktingbarn som en resurs och pratar med respekt om deras insatser i idrottsföreningen räknas den positiva inställningen alltså som så ovanlig att den blir en nyhet på Rapport.

Fantasin om det onda barnet, det manipulativa barnet som är vår tids motsvarighet till folktrons bortbyting, är en typisk sån där underström som i sin komplexitet inte är journalistmaterial. Den är författarmaterial.
”Mina grannar betraktar mig numera med samma misstänksamhet som de annars bara hyser mot illegala invandrare”, skriver mamman till den tonåriga skolmördaren i Lionel Shrivers Vi måste tala om Kevin.
Även Doris Lessing har skrivit om det missanpassade barnets ondska i Det femte barnet, där familjeidyllen krossas av ett nyfött monster. Och framför allt: av att mamman, trots att hon hatar och är rädd för sitt barn, vägrar gömma undan honom på en missfosteranstalt där fysiskt och psykiskt avvikande drogas ner och går en säker död till mötes. Hon är den enda som tror, eller kanske snarare hoppas, på möjligheten att socialisera honom.
Hennes hopp är att hitta ett språk där hon kan nå hans främmande värld, även om det verkar tämligen kört. Hon ger sig inte. Hon vill visserligen inte göra honom socialt kompetent, och det lyckas hon inte heller med, men bakvägen, genom motvilja och bortstötande, lyckas hon ändå lotsa honom in i en biotop där han fungerar och finner frihet. Allt fixar sig på något vis, även om det inte alltid blir som man tänkt sig.
Men de apatiska flyktingbarnen, oavsett om vi nu håller linjen och låtsas tro att de faktiskt är manipulativa eller ser på dem, utan inslag av misstänksamhet, som allvarligt sjuka, förtjänar inget livsutrymme om de inte följer våra regler. Om de verkligen är sjuka är de sjuka på fel sätt, på ett obegripligt sätt, ett sätt bortom vår kontroll, därför dumpar vi dem som bylten på flygplatser i länder där den obegriplige Andre bor. De apatiska barnen är inte svaga och behövande i de svenska underströmmarnas tänkande, de är tvärtom ett hot.

Hanteringen av de apatiska flyktingbarnen är alltså egendomlig även om man ser den ur avvisningsivrarnas perspektiv, så länge man håller sig inom de rationella resonemangens domäner.
För att kunna förstå det agerande Barbro Holmberg blev flaggskepp för, och för att förstå det som hände i Vellinge, måste man in i det svenska kollektiva omedvetnas rädsla för irrationell kontrollförlust, och man måste förstå den svenska politikens manipulationsmaskineri och skuggvärderingar.
Som vanligt, alltså: grumligt fördomsfulla underströmmar fortsätter att styra vår verklighet, medan vi förväntas blunda för dem. Obs – nu propagerar jag inte för den ”luftning” som Lena Sundström kallar idén om att SD ska få sprida rasism kors och tvärs i medierna, jag talar om luftning av de dolda värderingar hos etablerade partier som är främlingsfientlighetens egentliga upphov.
Så jävla onödigt, när allt vi behöver göra är sluta lufta fel saker i stället för att stirra vår egen skräck i vitögat och ta med den som en premiss. I kunskapens dagsljus spricker trollungarna och blir vanliga (eller ovanliga) människobarn. Då slipper vi slåss mot dem i ambivalent motvilja, för att i stället ge de behövande det de behöver, och framför allt, enligt lag har rätt till, oavsett om de är fula eller vackra, uppfuckade eller änglar. Precis så enkelt är det faktiskt.