Så sköter prinsen och hans ex vårdnaden om sin gemensamma rottweiler, Danmarks kronprinsessa Mary ”har fått sin hållning från svärmor” och finansmannen Johan Insulander-Lindh ”sägs vara riktigt rolig” – för en utomstående betraktare en serie urtråkiga petitesser. Men vi lever i en kändiskultur där en skvallertidningsrubrik säger mer än tusen analyser.
För den som trots allt vill analysera är The celebrity culture reader en trygg handbok i hur kändiskulturen ska läsas och förstås: ”kändiskulturen skapar lager av diskurser om hur identitet, individualitet, värderingar och normer ska förstås”, skriver antologins redaktör P David Marshall. Att avfärda kändisvärlden är ignorant. Kändisarna fascinerar, påverkar och formar våra liv, oavsett vi vill eller ej.
Med Marshall i verktygslådan öppnar vi Bonniers nya skvallertidning S, varifrån min texts inledande exempel är hämtade.
Tidningen är klart stockholms-centrerad. Här vimlar av människor med bindestreck mellan efternamnen tillsammans med Kalle Anka-adliga namn som Silverscheed. Lägre ner på karriärstegen än ”delägare” klättrar inte S. Tradition, generationer (pluralis) och nedärvd är tre nyckelord. Tidningen är dessutom helt befriad från tråkiga nyheter – i värsta fall döljs en anad schism med ”ett leende i rätt riktning”.

Sida för sida är det god hållning, god ställning – men inte särskilt god underhållning. Efter 50 sidor ligger den borgerliga äggstanningen tjock – och då återstår hälften. S vill så gärna gräva på djupet, men misslyckas med att ge sina kändisar djup.
Konkurrenten Svensk Damtidning är betydligt mer roande, med sin ofrivilliga folklighet från mingelreportage på skånska herresäten. Där syns fler sprickor i fasaden.
Skvaller ska underhålla, men bilden av kändisarna måste stå pall för att läsaren ska kunna  identifiera sig och nöta sina värderingar mot dem. I Hänt Extra, Veckans Nu och fredagsbilagorna är kändisarna galnare, fulare och rikare.
S vill vara en fin skvallertidning med hovsamma texter om affärsmän och slottsfruar. Men ”fint skvaller” skapar ingen intressant yta för läsaren att spegla sig i. Samtiden stannar i S vid stramt leende som visserligen är artigt men inte särskilt inbjudande.