Det sägs att Bond beställer Heineken i stället för Vodka martini i nya Bond­filmen. Om man likt mig reaktionärt ställer särskilda krav på just b-filmernas beständighet vägrar man se eländet. Stenansiktet Daniel Craig gör väl heller ingen människa glad. Men genom låten som Adele sjunger kan man få intrycket att ingenting hänt eftersom den är komponerad enligt klassisk John Barry-matris. Bortsett från ett par trevande avvika Shirley Bassey. Foto: Bent Midstrupre genom åren med avsändare som Madonna och Chris Cornell har det ungefär varit samma visa varje gång. Och då menar jag naturligtvis inte det instrumentala ledmotivets klassiska elgitarriff utan de sugande sångerna, the themes.

Det fungerar utmärkt att sjunga "Diamonds are forever"-refrängen samtidigt som man sjunger "Skyfall"-refrängen, det är exakt samma kvint­intervall. Och Adele är ännu en Shirley Bassey-proselyt. Pianoackompanjemanget påminner precis om det som ledsagar Carly Simon i "Nobody does it better". Och så vidare.

Det som gör låtarna attraktiva är kanske kombinationen av molltonarter, ­melankolisk melodik, släpigt tempo, romantiskt svirrande stråkhöjder, vibraton från mörka säkra röster, eftertryck i textförmedlingen oc Carly Simon.  h den feta harmoniken som byggs upp med maffigt brass.

Minns även trumpeternas glissando i Goldfinger och Thunderball. (Jag har själv varit med om att onomatopoetiskt yla dessa på wa-wa-wa-wa i en tran­skription för kör som tonsättaren Peter Bengtsson gjorde som ung och som han borde gräva fram och sälja dyrt till exempelvis Radiokören.) John Barry var jazztrumpetare och hör ännu av sig från sin grav.

Alltihop är förpackat i produktionens rymd. Varje gång öppnas dörren till ett rum utan golv och tak i perfekt syntes med de personer som faller fritt i de animerade förfilmerna. Tillbaka till 60-talet och Phil Spector. Problemet med "Skyfall" är att den aldrig blev färdig. Den varken landar eller skjuts ut mot det definitiva slutmålet. Den bara pågår. Lite som Bond.