Erik Helmerson riktar en vädjan till pedofilskandalernas Vatikanen och dess kritiker.
”Jag tror”, säger vi katoliker i trosbekännelsen, ”på den heliga katolska kyrkan”. Den senaste
tiden har det känts svårt att tro. Kyrkan må vara helig. Men dess företrädare har gång efter annan visat sig vara högst mänskliga. Ja, omänskliga.
Efter Irland, USA och Kanada briserar nu sexskandaler i allt fler europeiska länder. Norge är det senaste landet på den svarta listan. Det finns inget rationellt skäl att tro att kyrkan
i Sverige kommer att klara sig undan.
Som tusentals andra praktiserande katoliker grips jag av två försvarsmekanismer.
Den första är viljan att bara huka sig, fortsätta gå i mässan, vänta på att det ska blåsa
över och be för att det ska göra det snabbt.
Den andra är en sorts bitter kränkthet som
söker bortförklaringar. Vem anklagar Sveriges folk-rörelser för systemfel och osundhet när ytterligare en fotbollsledare åker dit för närmanden på tolvåringar? Varför undersöker man ständigt bara katolska kyrkan och inga andra religioner och samfund? Varför denna blodtörst, denna aggressivt skadeglada antipapism: ”Det kunde man ju räkna ut att...”
Visst ligger det något i Vatikanens senaste försvar, att hätskheten i angreppen förklaras av
hatet mot kyrkans syn på aborter och sexmoral?
Men natten sänker sig och man inser att nu finns inga ursäkter, inga mumlade överslätningar. Det finns bara gärningsmän och deras offer, offer som på de vidrigaste sätt svikits av de sista som borde ha svikit dem.
Som katolsk lekman har jag två vädjanden.
Det första riktas till kyrkans sekulära kritiker:
Håll huvudet kallt. Döm katolska kyrkan med samma måttstock som ni dömer andra. Kritisera inte kollektivet för individernas brott. Ruttenheten hos några äpplen sprider visserligen en stank över hela korgen, men den gör inte alla äpplen ruttna.
En undersökning visar att andelen katolska präster som haft sexuella relationer med minderåriga är mindre än hälften så hög som i samhället i stort. Försöken, bland annat i New York Times, att länka påven till någon av pedofilskandalerna tycks vara helt grundlösa. Bilden av katolska kyrkan som ett näste för sexförbrytare i svarta fotsida dräkter är grovt fördomsfull.
Det andra vädjandet riktar jag till kyrkan själv. Jag är inte ensam om att känna att min trosbekännelses tro på den heliga katolska kyrkan har skadats. Hur ska man kunna känna sig trygg i ett andligt hem där det förekommer grova brott i källaren?
Det enda sättet för kyrkan att reparera sin massiva förtroendekris är att inte gömma sig. Allt måste upp på bordet, allt genomlysas, allt utredas i full transparens. Vatikanen måste fortsätta sina ansträngningar att kartlägga vidden av sexbrotten mot unga.
Den smutsiga prästkåpan måste tvättas, sköljas och hängas upp på tork där alla kan se den. Först därefter kan man tala om försoning, om att gå vidare.
Och, kanske, om förlåtelse.
