I dag är det alla blonda brudars högtidsdag.
Natalia Kazmierska firar Lucia med Pamela och Carolina.
20-åriga Star är klädd i en T-shirt med trycket "Schuck me, suck me, eat me raw" spänt över tuttarna, jobbar med solarium och ägnar sin fritid åt att röka gräs i sällskap med snuskgubbar. En dag flyger hon till LA för att göra sitt livs första utvik för herrtidningen Mann och får några kloka ord på vägen av morsan, som naturligtvis stöttar henne i karriären: "Gör inte vad jag gjorde, om du inte vill ha vad jag har." Morsan har ingenting - varken collegeutbildning, sex appeal eller pengar. Bara en alkad man, ett trist servitrisjobb och ett billigt liv i en håglös håla utanför Miami.
Och vem vill ha det? Alla döttrar skulle slänga kläderna för att bli snygga, rika och berömda i stället. Playboydrottningen Pamela Andersons litterära debut Star (Atria Books) skulle kunna handla om hennes eget liv, men är varken fiktiv eller autentisk. Det är en handbok för unga tjejer som vill bli framgångsrika porrhelgon för att hedra sina fattiga och frigida mödrar.
- Jag kallas offer, martyr, hjälte, omoralisk, plastig och modig i pressen, konstaterar Star efter otaliga gruppsexorgier, fyllefester, skandalrubriker och nakenbilder: men jag ignoreras aldrig.
Boken om Star är bara en minimal stringtrosa i det mediala pattimperium som den lättklädda bossen Pamela Anderson byggt. Hon engagerar sig i djurrättsorganisationer och mot kvinnomisshandel, besöker Letterman, bygger en skola i Guatemala och arbetar med Stripperella, cartoonversionen av henne själv. Hon gör nya extensions i håret, ger ut en vegetarisk kokbok för barn, har en egen kolumn i Marie Claire samt en relationsspalt i kanadensiska Elle, och planerar ett klädmärke, en smyckeskollektion och en serie skönhetsprodukter.
I det sammanhanget har babeboken blivit en lika viktig accessoar som silikoninlägget.
Carolina Gynning blev känd för sina bröst och sin dokusåpefame som BB-Carolina i våras. I Dolce Vita på Kanal 5 berättade hon nyligen om sitt partyliv på Ibiza, fascinationen för tuttar och sin nya affärsidé: designade mobilsmycken. Hennes expressionistiska oljemålningar visas nu på ett galleri i Malmö och nästa år ger hon ut Ego girl, en bok om feminism, Big Brother och det hårda modellivet i Milano.
– Jag vill ändra klyschan om mig som dum blondin, säger hon.
Vi ska få en annan bild, av en rågblond yrkeskvinna som tar sig fram i branschen.
– Många unga vill bara bli kända, men jag gör saker på riktigt. I boken ska jag ge råd till unga tjejer om vad de ska akta sig för i den världen, allt från agenturer som utnyttjar dem till knäppa fotografer.
En kvinna behöver moderlig vägledning i livet. Blondinstrategier är de nya husmorskurerna.
Paris Hiltons rosa guidebok till ett lyxliv med chihuahua, kreditkortsorgasmer och dålig smak - Confessions of an heiress (Simon & Schuster) - listar etikettreglerna. Att som barbiesöt affärskvinna förhålla sig till sin egen mediebild, är nummer ett: "Alla får ha roligt åt min image, eftersom jag också skrattar åt den." Och det visar sig att även den bortskämda partypinglan Paris drömmer om att bli mamma som ung, precis som hennes egen mamma blev.
En lyckad blondin är förankrad i familjetraditionerna, och bara uppdaterad med glamfaktor.
Inte ens i porrikonen Jenna Jamesons självbiografi How to make love like a pornstar (Regan Books) räcker det med de klassiska tuttstoryingredienserna: arbetarklassbakgrunden, tonårsvåldtäkten, de naiva drömmarna, bröstoperationen, den smutsiga sexbranschen, girlpowerhämnden och det lyckliga kärleksslutet med tillhörande feta bankkonton. Här finns också praktiska avsugningstips, iced nipple-tricket, en strippklubbsmanual och lite reklam för den egna betalsajten Club Jenna. Och alltsammans är naturligtvis tillägnat - mamma.
Den senaste i raden av bombnedslag är den brittiska Page 3-tjejen Jordan. Hon åmar sig i Playboy under rubriken "Londons Legendary Bad Girl", men i sin självbiografi Being Jordan (John Blake) balanserar hon vant mellan beskrivningar av fotbollskillarnas kukar och sin nya DD-kupa, sina gamla skolflicksfoton och prinsessdrömmen om ett tryggt familjeliv. Nu har hon tagit tillbaka sitt oskuldsnamn Katie och gör en dokusåpa om sitt förhållande med popstjärnan Peter André, till förmån för en handikappstiftelse.
Ännu en fejkblondin har funnit sig själv i rollen som businessmart vulgobrud, och jobbar på sitt succévarumärke som blekt blondin.
Finalen i Jenna Jamesons självhjälpsbibel är ett bröllopsfoto som nästan är identiskt med bilden av den äktenskapslycka som avslutar hennes föregångare platinaporrisen Traci Lords självbiografiska offerberättelse Nattens barn (Prisma).
Traci Lords strippar av sig den ena slampstämpeln efter den andra och blottar sitt rätta jag, eller åtminstone det jag som funkar på puddingmarknaden: den utsatta flickstackaren som tack vare sin ljushyllta godhet får stå som späd och vitklädd brud i slutet.
För en blekt blondins livsöde formuleras i termer av stjärnglans och nakenhet. Och självreflektionen och framgångsreceptet är självklara delar av en säljbar bimboimage. Jenna Jameson skriver: "Jag började mitt liv med att välja mörkret, men nu ser jag bara ljus."
Redan urpinuppan Marilyn Monroe fattade ju att både det nattsvarta och solskenshistorierna var nödvändiga för en framgångsrik blondinmyt.
