Författaren Therese Bohman. Foto: Theo Elias Lundgren
Författaren Therese Bohman. Foto: Theo Elias Lundgren

Bohman: Klaga inte på den duktiga flickan

Publicerad

Populärfeminismen uppmuntrar flickor att bli en tokig Pippi Långstrump i stället för den duktiga Annika.

Therese Bohman har tröttnat på nedvärderingen och skriver ett försvarstal för den duktiga flickan.

Jag vet inte hur många blogginlägg och krönikor i både radio, tidningar och tidskrifter om "duktiga flickor" jag har tagit del av de senaste åren. "Flicka" ska i det här fallet förstås som en kvinna i vilken ålder som helst. Även om uttrycket ursprungligen syftar på ett barn, så kan krönikören som vill göra upp med den duktiga flickan lika gärna skriva i Amelia, med en målgrupp som är medelålders.

Den duktiga flickan är hon som sitter snällt i skolbänken och räcker upp handen och väntar på sin tur att få prata. Hon gör sina läxor och bråkar inte i klassrummet. Hon är tyst och snäll och ställer inte till besvär. Hon gör som hon blir tillsagd. Det är ordning på henne.

Ibland är hon också snudd på en diagnos: "duktig flicka-syndromet" är ett vanligt sätt att uttrycka det på, som för att riktigt understryka att det är ett tillstånd som är destruktivt och kräver åtgärder. Ibland är den duktiga flickan en "prestationsprinsessa”, för att signalera hur både fjantig och tråkig hon är.

Therese Bohman

 Therese Bohman är författare, kulturskribent och medarbetare i Expressen Kultur.

 Hennes roman "Den andra kvinnan" har nominerats till Tidningen Vi:s litteraturpris 2014 och Nordiska rådets litteraturpris 2015.

 2014 tilldelades hon Samfundet De Nios julpris och Norrköpings kommuns Moa Martinson-stipendium.

 

Att det är dags för flickor att sluta vara så duktiga verkar de flesta som skriver om ämnet överens om. Ofta används ”duktig” i ett vidare perspektiv än vad jag avser här: Det kan handla om allt ifrån att vara fixerad vid vad man äter, att vara upptagen vid sociala konventioner (artig, trevlig, väluppfostrad), att ha ett destruktivt kontrollbehov, eller att inte ”våga” slarva med saker: sexpartners eller jobb eller betyg.

Och det är givetvis sorgligt att leva sitt liv enbart för att det ska se bra ut i någon annans ögon – som man kanske dessutom bara inbillar sig skulle titta på en med dömande blick: självspäkning, fixering vid kost eller träning. Inget av det är givetvis något att eftersträva.

 

Men lika gärna som duktigheten kan vara en börda, kan den vara ett vapen. För vad alla de skribenter och tyckare som är så ivriga att få flickor att sluta vara duktiga fullständigt missar, är att duktigheten kan vara ett medvetet beslut.

Om det är frihet som är målet med alla uppmaningar att släppa på duktighet och måsten, så missar man dessutom att duktigheten är en väg till just frihet. Att skaffa sig en utbildning ökar möjligheterna i livet på ett sätt som den tomma retoriken om att avskaffa duktigheten inte kommer i närheten av.

"Det är den duktiga klassresenären mitt hjärta alltid kommer att slå hårdast för."Foto: Philippon Joel

”2010-talets nya klasskildringar kommer att skrivas av duktiga flickor”, läser jag i tidskriften Fokus i juni 2014. Ida Ölmedal skriver detta angående en ny avhandling: ”Att veta sin klass”, av sociologen Lena Sohl. I den behandlas just den duktiga flickan:

”Duktigheten är utgångspunkten för klassresan, inte så mycket för att den ger möjligheten att läsa vid universitet som för att den skapar en känsla av att höra hemma någon annanstans.”

Det är exakt min egen erfarenhet. Jag var duktig och skötsam i skolan, jag fick uppmuntran och så småningom höga betyg och började inse att jag var en av dem som borde fortsätta till universitetet efter gymnasiet, fast jag överhuvudtaget inte kände någon som hade gjort det.

Det är denna specifika situation jag skriver utifrån här: den duktiga klassresenären. Och det är den duktiga klassresenären som mitt hjärta alltid kommer att slå hårdast för.

För mig har det medfört ett meritokratiskt synsätt som jag ofta blir kritiserad och kallad naiv för. Världen funkar inte så, säger folk åt mig. Folk kommer alltid att ha släktingar och kontakter som du inte har. Det är en slutsats även Lena Sohl drar: det räcker inte att vara duktig, eftersom det ändå kommer att krävas nätverk och rätt stil och smak – vad Pierre Bourdieu skulle kalla ekonomiskt och kulturellt kapital.

Annika står lydigt bredvid medan Pippi busar.

Men det är inte ett argument att låta bli att vara duktig, för att man eventuellt inte kommer att få höra att man varit det när man nått sitt mål. Skillnaden mellan den som beger sig ut på en klassresa – ofta känslomässigt snårig, kantad av känslor av skuld och hemlöshet – och den som låter bli, är så liten att det kan innebära all skillnad i världen att få höra att man är duktig av någon vars omdöme man litar på.

I Ana Udovics bok ”Generation ego” som utkom våren 2014 tecknas en deprimerande bild. Skolan i dag handlar alltmer om rätten att slippa vara duktig:

Allt färre lärarledda lektioner, fler projektarbeten och en utbredd uppfattning att man kan snacka sig till högre betyg, eftersom ”alla gör det”, gör att den traditionellt duktiga eleven hamnar i skuggan av den som är extrovert och bra på att ta för sig.

Jag har alltid tyckt att betyg har varit viktiga: de är ett bevis på att man har åstadkommit något. Varit duktig, om man så vill. Betyg är en valuta som gäller på samma premisser som alla andras betyg, oavsett vilken bakgrund och vilka förutsättningar man haft. Precis samma sak sa socialdemokraten Daniel Suhonen när jag nyligen gjorde en intervju med honom:

När han gick med i SSU drev de frågan om att avskaffa betyg, vilket han – som kom från en arbetarfamilj – aldrig kände sig bekväm med. För honom var det viktigt att ha papper på att han var lika bra som de andra.

 

Betygen är ett bevis på duktighet. Det är antagligen ett argument som lika gärna kan användas mot betyg, av den som tycker att skolan hellre än kunskap ska lära ut till exempel kreativitet. Kommer man inte från en familj med studietradition är betyget värdefullt, just för att det är det enda man har att konkurrera med.

Att göra upp med den duktiga flickan är en medelklassnorm. Men för den som saknar en trygghet att falla tillbaka på kan en norm av normbrott bli en förbannelse, och anledningen till att man kör sin tillvaro i botten – ett slags botten som den som uppmanat till normbrottet själv aldrig behöver riskera.

I en artikel om medelklassen i Axess magasin (1/09) skriver Per Svensson om precis det, och tar upp Stefan Jarls filmer ”Dom kallar oss mods” och ”Ett anständigt liv”. De rebelliska modsen går ner sig i drogmissbruk och slutar med tiden antingen som döda eller som trasiga existenser för vilka samhällets skyddsnät inte räcker till:

”Och något annat skyddsnät hade pundarna på T-centralen aldrig haft. De kom faktiskt inte från Svenssonfamiljer. De var inte medelklass. De kunde inte välja att utveckla sitt avståndstagande från det konventionella till en borgerlig identitet och födkrok.”

Kenta och Stoffe från Stefan Jarls "Dom kallar oss mods".

Det är så jag föreställer mig risken med alltför ihärdigt förhärligande av flickan som inte är duktig. Kanske kommer ingen att köra sitt liv i botten på samma sätt som Kenta och Stoffe i ”De kallar oss mods”. Men någon kommer kanske att slarva bort vad som kan vara chansen till ett liv med en betydligt högre grad av frihet och självbestämmande än hon skulle ha fått annars – paradoxalt nog genom att lyssna på någon som tror sig värna just frihet och självbestämmande.

För den i mina ögon enerverande och till intet förpliktigande, populärfeministiskt peppiga hållning som den som uppmanar tjejer att sluta vara duktiga omfamnar, är bara slö och illa tänkt.

Man utger sig för att stå på tjejernas sida, samtidigt som man tror sig veta vad som är bäst för alla tjejer – och det är aldrig att vara duktig. Och man har en föreställning om att den duktiga flickan bara vill vara någon annan till lags – en föreställd fiende i form av gamla borgerliga ideal och gammeldags tankar om bildning och uppfostran som moderna tjejer gör bäst i att revoltera emot.

Men den flicka som köper tanken om självändamålet i normbrott är ju bara en annan sorts människor till lags – nämligen oreflekterade skribenter som inte kommer att ta något ansvar för den som sjabblar bort sin framtid som en konsekvens av deras råd. Duktigheten kan vara ett lika självständigt val som valet att slippa vara duktig, och lika omvälvande för ens framtid.

Vissa revolter sker i det tysta.

 

Artikeln är ett bearbetat utdrag från den nya antologin "Klassresan" på Bertil Ohlin förlag (redaktörer Tobias Krantz och Karin Rebas).

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.


Therese Bohman
Therese Bohman

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag