Det måste ha funnits något mycket spännande och karismatiskt över Harriet Löwenhjelm. Hon beskrivs av dem som kände henne med fascinerande motsägelsefulla ord som gränsöverskridande, strålande, färgstark och fängslande; bisarr, komplicerad och disharmonisk; aristokratisk, avvisande, ödmjuk och omogen.
Den biografiska berättelsen om henne är dock märkvärdigt alldaglig. Hon riskerar här hela tiden att förlora scengolvet till de spännande levnadsöden som kretsar kring henne, som de mer utåtriktade väninnorna Honorine Hermelin och Elsa Björkman-Goldschmidt.
Löwenhjelm är en av litteraturhistoriens unga döda: hon dog av lungtuberkulos vid 31 års ålder liksom den mer berömda kollegan Edith Södergran. Harriet Löwen-hjelm var en motsägelsefull person, både konstnär och poet, och hennes dikter gavs ut först efter hennes död. Då mottogs de av en mycket välvillig, men också lite nedlåtande, kritikerkår bestående av namn som Erik Blomberg, Hjalmar Gullberg och Anders Österling. Samtidigt som de lyfte fram poeten beskrev de henne också som en begåvad och charmfull amatör som inte riktigt behärskade versens teknik.
När litteraturvetaren Boel Hackman nu ger ut en biografi över Harriet Löwenhjelm är hennes uttryckliga mål är att vederlägga den bild av författaren som snabbt etablerades. Det är bilden av en aristokratisk och världsfrånvänd familjeflicka, en flicka som lekte i diktform och som skrev mest för att roa sina närmaste. Naturligtvis var Löwenhjelm mer medveten som konstnär än så, påpekar Hackman.
Problemet med biografin är att den i alltför liten utsträckning målar upp en annan, alternativ författarbild. Även här är det en aristokratisk och lekande familjeflicka som träder fram. Ska man, hemska tanke, tolka detta som att kritikerna hade rätt?
Nja. Harriet Löwenhjelms liv var på många sätt skyddat, välbeställt och inte alltför händelserikt. Hon gick på Konstakademien, men förmådde inte komma i tid till lektionerna; hon hann aldrig flytta hem-ifrån, förutom för att vistas på sanatorier.
Det är inte i det yttre skeendet som det spännande ligger utan i Löwenhjelms inre liv, hennes konstnärliga vision och språkliga originalitet och humor. Tyvärr blir dessa aldrig riktigt tydliga i biografin.
I brist på gestaltning av Löwenhjelms esprit förmedlar biografin därför en annan historia, som också har sitt intresse: den om kvinnan bunden till sina levnadsomständigheter och den sociala konvenansen, och hur det kan vara ett ok att vara född privilegierad. Löwenhjelms opposition var, enligt Hackman, orubblig men passiv.
Boel Hackman gör en träffande analogi med Virginia Woolf, som menade att hennes författarskap inte hade varit möjligt om hennes föräldrar hade levt längre och därmed lagt band på hennes utveckling som ung. Harriet Löwenhjelm framstår i Hackmans bok som en av de kvinnor som aldrig på allvar fick chansen att bryta sig loss från den tidigare generationen, och som påbörjade ett författarskap men aldrig fick blomma ut.
Hon kom ändå en god bit på väg, och hann ju faktiskt skjuta sin dront - i en av de dikter som hon är mest känd för, den som börjar: "Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront". Sist och slutligen är hennes diktning - liksom biografin - som mest gripande när den behandlar den förestående döden. Som den vemodiga dikt som börjar med de avklarnade raderna:
Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött
sjuk och trött och ledsen
Katarina Bernhardsson
kulturen@expressen.se
Katarina Bernhardsson är doktor i litteraturvetenskap och frilansskribent.
