1960 lanserade inredningsarkitekten Lena Larsson begreppet ”slit-och-släng”. Det gamla idealet att bevara tingen så länge som möjligt i mer eller mindre lappat och lagat skick, skulle ersättas med en snabbare omsättning av bruksvarorna, till förmån för hygien, fräschör och förnyelseambitioner.
Lena Larsson var en typisk representant för de första efterkrigsdecenniernas kulturradikalism. Hon stod för ett positivt, progressivt tänkande med ljus framtidstro. Hon ville påskynda samhällsutvecklingen, inte hejda den, än mindre vrida tillbaka den.
Samtidigt är hennes slit-och-släng-kampanj ett exempel på en kulturradikalism som förlorat sin kritiska vaksamhet, något som jag berörde i mitt inlägg i debatten om kulturkonservatismen här i Expressen nyligen (13/11). Omedvetet spelade hon i händerna på de kommersiella krafter som på kortare tid än ett halvsekel radikalt skulle förändra livsvillkoren i de västerländska samhällena (och på sikt också kommer att förändra dem i resten av världen).
När Lena Larsson lanserade begreppet ”slit-och-släng” i tidskriften Form 1960 innehöll det ytterligare ett imperativ, nämligen ”köp”. Man måste ju köpa nytt för att kunna ersätta det utslitna och bortkastade. Av någon anledning föll dock köpledet bort när slagordet hamnade i var mans mun.
I dag nästan 50 år senare kan man konstatera att det snarare är slitledet som har bleknat. Så lång tid har man inte ett inköpt föremål i sin ägo att det hinner bli utslitet innan man låter det gå i grovsopen, och förbrukningstiden tenderar att bli allt kortare. ”Köp det, njut av det, kasta bort det”, är dagens melodi.
Det är åtminstone så den polske samhällsfilosofen Zygmunt Bauman formulerar den i sin nya bok Konsumtionsliv. Han beskriver här efterkrigstidens snabba övergång från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle, där en människa först och främst definieras som en konsument. Det demonstreras ju inte minst i dagens finanskris, där alla från vänster till höger är ense om att det är konsumtionen som måste stimuleras. Glömda är nu väskdebatter och växthuseffekter.

Det är just denna konsumismens konsensus som Bauman elegant sprättar upp och frilägger. I sin förra bok, Flytande rädsla, pekade han på det paradoxala i att fastän vi i västvärlden lever i historiens hittills tryggaste samhällen, så har den allmänna rädslan för allt och alla aldrig varit så utbredd som nu. I Konsumtionsliv lyfter han fram pendangen till denna paradox – fastän friare än någonsin förr, låter vi oss tvångsmässigt underkasta oss rollen som konsumenter i första hand, människor i andra.
Det är bara som konsumenter vi förmår hävda vårt värde, att inte duga som konsument är att bli utestängd från gemenskapen. Också konsumtionen är en del av rädslans mönster.
Och under detta marknadstvång, där valfriheten är ett åliggande snarare än en betingelse för välbefinnande, förvandlas också våra individuella egenskaper till ett varumärke. I konsumtionssamhället måste vi inte bara under varje vaken timme välja och vraka i ett störtutbud av varor, vi måste också göra vår subjektivitet till en så attraktiv vara som möjligt. I frihetens paradis är subjektets underkastelse under marknadens objektifiering själva förutsättningen för att inte kastas ut i kylan.
I konsumtionssamhället upplöses alla varaktiga band mellan människa och människa. Där är den kortsiktiga tillfredsställelsen – köpa och slänga utan att ens slita – den kraft som driver tillväxtens hjul, jakten på nya varor, nya relationer, nya inredningar, nya jag, nya total make-overs, i en ständigt eskalerad omsättning.

Poängen med Bauman är inte att han ”levererar” aha-upplevelser. Han trycker envist på något som vi innerst inne är medvetna om, men inte vill eller vågar erkänna: att vi långtifrån är så fria som vi inbillar oss.
Konsumtionssamhället inte bara koloniserar våra medvetanden, det indoktrinerar oss också att tro att den konsumistiska livsstilen är vår egen fria vilja, om inte rentav själva måttet på vår frihet. Med ockuperade sinnen sjunger vi ockupantens lov.
Det kan vara värt att fundera på nästa gång du plockar fram plånboken, om så bara för att införskaffa Baumans bok.