Willy Granqvist har förmodligen betytt mer för den samtida lyriken än vad exempelvis Ekelöf och Tranströmer har gjort – Granqvists tilltal är kroppsligt, äger samma exakthet som hos Tranströmer och rymmer också Ekelöfs dragning mot det stora nejet. För den som aldrig tidigare har stött på Willy Granqvist rekommenderar jag bokförlagets två tidigare utgåvor, där det också finns en ingång till personen bakom verken.
Granqvist rör sig fritt genom musik, konst, litteratur och den ständigt pågående vardagen. Gränserna är upphävda, Bach flödar genom köket, disken droppar av, en roman ligger halvläst, tankarna kretsar omkring ett fornfynd.
Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag.
Det finns ett antal återkommande urscener i författarskapet, ibland farligt nära gränsen till utplåningen. Basorden är återkommande också de. Handen, kroppen, rummet.
Ensamheten. Isoleringen. Att förlora sig i världen.

Problemet med Granqvist var och är att han har agerat i utkanten, i det tysta och nära på osynliga. Det är egentligen först nu som han börjar bli en författare i ett större sammanhang, och då talar vi ändå om lyrik, marginalernas marginal, om man så vill, där det inte borde vara omöjligt att relativt snabbt kunna fungera som en referens. Jag inbillar mig att han nu står inför ett nytt senkommet genombrott, där man får möjlighet att läsa honom i ett mer komplext sammanhang där också biografin ges tolkningsutrymme.

Bokförlaget Lejd är alltså inne på den tredje volymen samlade skrifter, också nu är det Magnus Ringgren och Krister Gustavsson som står för arbetet – denna udda dynamiska duo som sammanställer, skriver efterord och förklaringar. Det är stort.
Den här delen rymmer prosa, inte alltid så enkelt att definiera som man kan tro. Granqvists prosa är fri, rörlig, tangerar dagboksanteckningar, dikter, utkast. Samlingen rymmer ”Det blåser i min kropp” och ”Tiden har inget namn” – och det är en enorm befrielse att läsa hur enkelt allt blir i Granqvists prosa, om än själva ämnet är ett slags hopplöshet: ”Kroppens dödskristaller hoppas att X med tiden ska försonas med honom. Ingen har som X förhöjt hans livskänsla. Nu har han brutit integriteten genom sitt klumpiga tafsande kropp mot kropp. Kroppen, stunden, orten ropar på försoning. ”
Kött och ande, hopp och förlust. Dikten och livet. Allt!