Att minnas är att avtäcka. Det individuella medvetandet är liksom historien både palimpsest – skrift på bortskrapad skrift – och kökkenmödding, lager lagda på lager av oordnade lämningar. Minnet skrapar fram den dolda skriften eller sätter spaden i de underliggande jordlagren och vänder upp dem i dagsljuset.
Skillnaden mellan palimpsesten och kökkenmöddingen är att i den förra ligger det gömda minnet färdigskrivet i den framskrapade texten, i kökkenmöddingen måste man själv skapa sammanhanget av de framgrävda fragmenten som när man passar ihop bitarna av en sönderslagen kruka.
W G Sebalds sista roman Austerlitz (2001; på svenska 2003) är en palimpsest. Den skrapar fram titelpersonens bortträngda barndom skikt för skikt tills minnesbilderna av hans judiska föräldrahem i Prag strax före andra världskriget träder fram som spröda konturer i ett framkallningsbad.
Den närmast föregående romanen Saturnus ringar (1999) – som i dag kommer ut på svenska i omsorgsfull översättning av Ulrika Wallenström – är däremot en kökkenmödding. Den gräver fram till synes godtyckliga och oansenliga fynd medan författaren vallfärdar mellan små samhällen i Suffolk i sydöstra England, fynd som strax ska visa sig stå i förbindelse med hela världen på varierande historiska siktdjup.
Om berättarmetoden i Austerlitz för tankarna till Joseph Conrad – en ramberättelse innanför vilken berättelser läggs in i berättelser – så är inspirationskällan i Saturnus ringar främst Jorge Luis Borges, intertextuellt högst närvarande i boken.
Att kalla boken ”roman” är möjligen missvisande – det rör sig snarare om en essäistisk mosaik, byggd i tio kapitel med författarens vandringar i det engelska landskapet som botten. Dock finns här vissa fiktiva inslag; det svävande tillståndet mellan det faktiska och det fantastiska tillhör det som Sebald har ”lånat” av Borges, liksom inriktningen på excentriska personligheter, vilka slungats ut i historiens periferi likt de iskristaller som bildar ringarna kring planeten Saturnus.
Redan i första kapitlet stöter vi på den engelske 1600-talsläkaren Thomas Browne – nämnd också hos Borges – en måttlös samlare av all världens fakta, sanna som falska, ordnade i en mystikens korrespondenslära med en systematik synlig bara för honom själv. Man kan säga att Browne var den mänskliga prototypen till den kunskapsvärld som vi i dag kallar internet.
Sebald själv har dock fötterna på jorden, naturligt nog för en fotvandrare. I varje kapitel uppsöker han en undanskymd plats, till exempel den smalspåriga järnvägsbron över floden Blyth. Ur det faktum att denna en gång trafikerades av tågvagnar som ursprungligen beställts av kejsaren av Kina låter han sedan berättelsen associativt vindla sig genom tid och rum – från tronstriderna i Kina på 1800-talet, över befästningstornen på den engelska kusten till den eteriske poeten Algernon Charles Swinburne.
Vart och ett av de tio kapitlen är uppbyggt på liknande sätt, gärna med ett författarporträtt – Chateaubriand, Joseph Conrad, Edward FitzGerald – tecknat i förbifarten.
Hos Sebald finns samma fascination för världens ändlösa encyklopedi som hos Browne och Borges. Men hos honom finns också en smärtsam medvetenhet om mänsklighetens mörker. Förr eller senare leder hans målbestämda associationsbanor till någon av historiens slaktplatser. Bokens sista kapitel följer silkesmaskens vandringar från det kinesiska kejsarhovet via Norwichs textilfabriker till de nazistiska planerna på att använda silkesmaskodlingar som rasbiologiska undervisningsexempel.
Sebald (född 1944) fortsatte – till skillnad från Conrad – att skriva på sitt modersmål fastän han var bosatt i England under hela sitt yrkesverksamma liv. Hans meningsbyggnader med alla sina framförställda attribut känns stundtals som en parodi på tysk syntax. Att läsa honom i uppdrivet tempo är som att försöka köra bil med handbromsen ilagd. Det är följaktligen lika bra att stiga ur och gå till fots, som han själv. Det är då man upptäcker vilken sällsam författare han är.
Han dog 2001, bara 57 år gammal, typiskt nog i en bilolycka.
