Vitt på svart

Publicerad
Uppdaterad
Michael Jackson
Bert Williams
Caryl Phillips

Caryl Phillips

tillhör de underskattade. När jag läser tänker jag att han smält samman med sina romanfigurer och delar samma öde: att röra sig i en utkant, vid sidan av det stora bullret. Och han skildrar dem lågmält och med respekt för deras hemligheter, som inte alltid avslöjas, i de tunna romanerna. De är sköra som lönnlöv på hösten. Jag läser kritiker som tycker han skriver för enkelt, grått, oansenligt. Men jag förstår inte. Det är ju förmågan att skildra exceptionellt komplicerade historiska och individuella skeenden med sådan enkelhet som är hans genialitet. Dans i mörker framstår som hans mest ambitiösa satsning. En dokuroman om två framgångsrika afroamerikanska skådespelare på Manhattan vid 1900-talets början. Den korrekte, tyste, känslomässigt skadade Bert Williams och hans kollega George Walker. I bakgrunden deras kvinnor som långsamt skjuts fram i förgrunden. Det är en mörk story präglad av tungsinne, osande tobak och tyst supande. En plågsam färd mot döden.

Som vanligt

intresserar sig Phillips för människornas ofta lönlösa brottning med de större osynliga strukturer och historiska rörelser som begränsar deras rörelsefrihet. Melankolin har på så vis blivit hans litterära stil. Men den nya romanen fullföljer också hans ihärdiga försök att påminna om en mörklagd historia: om de afrikaner som rört sig över Atlanten, den kultursfär som kultursociologen Paul Gilroy kallat modernitetens svarta undersida. Bert Williams föds på Bahamas, emigrerar till USA, turnerar i England och läser varje natt om Afrika. En typisk gestalt ur Phillips romanvärld. Inte olik författarens egna rutter: föddes på den lilla karibiska ön St Kitts, växte upp i England, pluggade i Stockholm, bor nu i USA och skriver ofta om Afrika. Atlanten är som ett sammanbindande innanhav. Caryl Phillips skriver med en exakt torrhet som påminner om Maurizio Pollinis pianospel. Intellektuellt men hyperkänsligt. Varje kväll smörjer Bert in ansiktet med svart färg. Han porträtterar svarta amerikaner som vita vill se dem, som svartingstereotyper. Hans genombrott på Broadway kommer samtidigt som WEB DuBois fångar afroamerikanernas, sitt eget, dilemma i de berömda orden om att tvingas leva bakom en slöja som framkallar ett dubbelt seende. Berts slöja är det svarta sminket. Han blir förmögen och en av de mest beundrade i den kulturrörelse som kallas Harlem renaissance, men hans personlighet går sönder.

Gör jag rätt

, undrar han varje kväll. Han döljer sin förnedring i professionalitet. George gör i stället uppror och kräver respekt som skådespelare, som människa. Han väljer att bli "the new negro", med den nya kaxiga attityd som Harlemscenen skapade. Bert dröjer kvar i en gammal minstreltradition och försöker finna sin självständighet i subtil ironi. Båda går under.

Vem minns

Bert Williams i dag? Jag letar fram honom i Ann Douglas gigantiska Terrible honesty Mongrel Manhattan in the 1920s (1995). Får veta att Ernest Hemingway var hängiven fan. Douglas undrar om Williams minimalistiska scenkonst påverkade Hemingways nya återhållna stil. Scenkomiken syftade till "att framkalla vita skratt åt svart sorg", konstaterar hon. Vad Phillips beskriver är hur afroamerikanen gavs plats som underhållare i det vita USA. Men också lärde sig utnyttja kultur i emancipatoriska syften. Här började berättelsen. Sattes villkoren. Det är omöjligt att läsa Dans i mörker utan att tänka på den större berättelsens kulmen: Michael Jacksons öde. Och längs vägen ligger alla andra brutna gestalter och ambitioner - skådespelare, musiker, dansare, atleter - de som tog den enda vägen till framgång som erbjöds, men inte kunde leva med rollens snåla gränser i ett rasistiskt system. Dans i mörker är också en intensiv berättelse om närhet mellan två människor. Vänskapen mellan Bert och George; det helt asexuella äktenskapet mellan Bert och Lottie; det rasande mellan George och Aida. Phillips har i roman efter roman skildrat kärlek utanför normerna. Bert är en person som aldrig haft sex, som inte känner begär. Han kallar Lottie för Mor, sover helst ensam och finner sin privata dykarklocka längst in i Meteheneys bar på sjunde avenyn i Harlem. Det plågsamma inre mörkret, den kluvna själen, förblir hans hemlighet. Jag läser långsamt. Känner melankolin övergå i tungsinne. Förvissad att Caryl Phillips öde är att förbli den underskattade. FOTNOT: I kväll 19.00 samtalar Caryl Phillips med Ingrid Elam på Internationell författarscen, Kulturhuset i Stockholm.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag