Ulf Lundell och feminismen har i åratal bedrivit ett jättetråkigt skyttegravskrig. Jag drar först en snabb summering av de sexistiska dragen i hans nya roman Vädermannen, så slipper vi det sen; sexistjägarvinkeln saknar nämligen alla förutsättningar att bli intelligent i det här fallet.
Alltså: Hos huvudpersonen Georg anar man en självömkande sentimentalitet kring oförmågan till kommunikation med kvinnor. Han skiter i sina barn och skyller på att deras mammor är freakade bitchar: barnen skulle bara lida mer om han stannade kvar i familjelivets konflikthärd (en konflikthärd vållad av kvinnorna, enligt Georg). Dessutom får jag mer information än jag behöver om kvinnornas snygga kroppar och sexiga utstrålning. Och i slutändan tycker sig Georg rentav skapa lite ordning på torpet med ett slags symboliskt harem, han kallar det själv sin ”kvinnoflock”.
Men om jag nu ska försöka tränga förbi de uppenbara irritationsmomenten i romanen, då blir frågan: är berättarjagets världsbild exempel på en oreflekterad patriarkal blick, eller är den ett försök till gestaltning av den patriarkala blicken? Vad vill den här boken i så fall säga mig?
Framför allt: har den något att säga om den samtida manlighetens dilemma, om mannens sorg över att leva insnärjd i ett patriarkat som han både vill och inte vill ha?
Romanen är skriven i dagboksform. Konstnären Georg, närmare sextio, har håvat in mycket cash på sitt jobb och sitter nu i ett stort hus på Österlen och odlar en rätt rastlös fantasi om lugn och ro. Han är alienerad, alkad och skaparkrisande.
Han har alldeles för mycket pengar och därmed alldeles för lite anledning att engagera sig praktiskt i sitt hem: bara på de första sidorna räknar jag ett antal tillfällen där möjligheten att beställa tjänster gör honom avtrubbad inför materien. Han har ”låtit få bilen vaxad”, han har ”låtit bygga” ett källarförråd och några sidor senare har han ”låtit bygga” en altan också.
Det låter oskyldigt, men är det inte, och min invändning grundas varken på renoveringsromantik eller grumliga tankar om att riktiga karlar ska jobba med händerna.
Materien är bara levande så länge man står i direkt kommunikation med den. Det är ett beroendeförhållande som liknar beroendet i en familj. Om byggnader, bilar, djur och mänskliga varelser behöver varandra praktiskt är risken för abstrakt estetisk voyeurism, som ofelbart leder till avtrubbning och uttråkning, så mycket mindre. Jobbigheten behövs, att ta tag i saker själv är ingen individualistisk egotripp utan en fråga om ansvar. Utan ansvar, ingen mening. Utan mening, ingen kärlek.
Men Georg känner alltså alienation inför både materia och mänskliga relationer. Om han hade varit normalpank och tvingats bygga altanen själv, eller om han hade känt sig manad att engagera sig känslomässigt i sina barn, hade hans liv nog sett rätt annorlunda ut.
Men som det är nu, är det egentligen bara vädret som kan väcka hans kärlek. Ja, han häver på fullt allvar ur sig att han är ”kär i vädret”, och det med mycket större engagemang än när han säger sig älska en kvinna. Vädret kräver ingen interaktivitet, förutom möjligen snöskottning, om man inte använder snödrivorna som ursäkt för att slippa gå ur huset, vill säga. Det gör Georg. Vädret tillåter honom att vara avståndsobservatör och offer för omständigheterna utan att behöva känna omedveten skuld över passiviteten. Vädret är känslomässigt gratis alldeles av sig själv, utan att man behöver köpa sig fri eller praktisera smitkonster för att det ska bli det.
Samtidigt är inslagen av väderdagbok den största behållningen i romanen. När man på allvar tycker att vädret är så intressant att man vill dokumentera det i en dagbok (eller, ännu värre, läsa om det i någon annans), då håller man nog på att bli gammal. Väderobservationer ger frid. ”Vädret, det var vad man hade att hålla sig till”, konstaterar Georg, och jag håller definitivt med. Vädret är en ärlig bild av de krassa livsvillkor vi inte vill kännas vid i andra sammanhang. I vädret, precis som i livets stora drag, är jag ett rö för vinden. Vädret är ensamheten.
Vädermannen är alltså ett utforskande av manlighetens motsägelsefulla förhållande till passivitet, där gränsen mellan ansvarslöshet och integritetsbehov är hårfin. Att söka frihet är en viktig komponent i den infantila, patriarkala manligheten, att uppenbart vägra ta ansvar tyder däremot på bristande stake. Georg kan inte kanalisera kravet på manligt ansvarstagande genom fysiskt arbete eller genom att ta hand om sina barn, så han får agera försörjare och fejkpappa åt en massa yngre eller förvirrade kvinnor i stället. De kan alltid dumpas och alltså är det ett ansvar på låtsas.
”Den dom hatar är Vädermannen”, säger Georg och de som hatar är förstås kvinnorna: de hatar mannen som ibland vänder sig inåt, mot sin egen ensamhet.
Och varför?
För att Vädermannen förväxlar integritet med ansvarslöshet och kallar detta mischmasch för ”frihet”. Det är den infantila manlighetens lidande i ett nötskal.
