I sin ungdom var Ulf Linde turnerande jazzmusiker. Han spelade vibrafon. Det hade sina sidor.
Pianister och klarinettister kunde lätt låta sig falla för amorösa frestelser på dansbanorna. Det var bara att tacka och gå med när kvällens jobb var klart.
”En vibrafonist däremot måste mödosamt packa ner sitt tunga instrument till nästa spelning på nästa ort. Hela orkestern hann försvinna med alla flickorna och ensam kvar gick jag till hotellet och förbannade mina medmänniskor”, berättar Linde i den memoarbok han i dag ger ut, Från kart till fallfrukt.
Man kan tänka sig kritikern som kulturlivets vibrafonist. När alla andra gjort sitt går kritikern till sitt ensamma rum för att hålla domedag över konsten och dess utövare.

Ulf Linde är, åtminstone för de grånande generationerna, en av de absolut sista av De Stora Kritikerna, de som inte längre sägs få plats på redaktionerna, men fortfarande tornar upp sig som garanter för att det var bättre förr, sådana som Olof Lagercrantz eller Bengt Holmqvist. Men i memoarerna ger Linde själv sin kritikergärning ett förvånansvärt blygsamt utrymme (den i alla avseenden stora samlingsvolymen Efter hand från 1985 rekommenderas för den som vill komma i direktkontakt med denna sida av hans yrkesliv). Möjligen förklaras njuggheten mot kritiken i den nya boken av att författaren låter sin tilltagande motvilja mot dagens konstkritik kasta en skugga också över hans eget förflutna i skrået.
”Allt var inte negativt” på Dagens Nyheter, försäkrar han visserligen. Men verksamheten som konstkritiker på landets största morgontidning framstår ändå som en vistelse på Sankta Helena. Det roliga i livet utspelade sig på andra ställen: i turnébilen, i målarvännernas ateljéer, hos konsthandlarna, i Svenska akademien, på Thielska galleriet som intendenten Linde renoverar som vore det arv och eget.

Husets originalherre, bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, kände sig Ulf Linde först kluven inför, medger han. Han misstänkte Thiel för att ha haft dålig smak, en svår personlighetsdefekt. Men förhållandet klarnar och ljusnar. ”Det var när jag insåg att han byggt ett monument över vänskapen som jag började tycka om honom”, skriver Linde i vad som måste betecknas som memoarernas nyckelmening. Från kart till fallfrukt är kanske inte ett monument över vänskap, men väl en (den manliga) vänskapens mobil, en rörlig och lite rörande artefakt med doft av nylonskjorta och islandströja.
Snabbt inser man att om den ensamme vibrafonisten är en träffande metafor för kritikern så är Linde något annat än Kritiker. Idén att en kritiker bör upprätthålla en principiell distans, ett säkerhetsavstånd, till det kulturliv han eller hon bevakar, är honom rimligen helt främmande. Konst är för honom, skulle jag våga påstå, materialiserad vänskap, och därför kan han också under sitt liv till synes oproblematiskt sitta på den ena stolen efter den andra, ibland samtidigt: kritiker, folkbildare, lärare, samlare, utställningskommissarie, museiman – ja någon gång kan han inte ens låta bli att ta penseln i egen hand och korrigera en och annan duk som en och annan målare (Olle Kåks) inte fullt ut själv begriper sig på.
I sin vänskap med en konstnär som Bruno Liljefors var Thiel en ”konstnärslike”, skriver Linde. Det är ett konstaterande med bäring på hans egen etik och estetik. I konsten möts ett jag och ett du, och gränsen mellan dem blir i lyckliga ögonblick genomsläpplig.

Mot den bakgrunden blir Ulf Lindes iver att lära känna konstnärer vars verk han gillat (och kanske också att gilla verk av konstnärer han lärt känna) logisk, ofrånkomlig. Linde levde Facebook redan för ett halvsekel sedan.
Så blir hans vackert formgivna och läckert illustrerade memoarer en milt ljussatt föreställning där den ena vännen efter den andra passerar revy: Lennart Rodhe, Ragnar Sandberg, X-et, Gerard Bonnier, Lars Ahlin, Erik Lindegren, Torsten Renqvist, Carl Fredrik Reuterswärd, Ingemar Hedenius, Philip von Schantz, Karl Ragnar Gierow, Evert Lundquist, Anders Österling, Torgny Segerstedt, Johan Asplund…
Ja, det är en herrklubb. Jo, det kan bli lite enahanda med alla vänskapsbetygelser. Inte ens de gamla ärkefienderna – marxisterna, postmodernisterna och Olof Lagercrantz – förmår riktigt störa samförståndet.
Men å andra sidan. Så var förstås det svenska kulturlivet förr. Bättre.