Den europeiska antisemitismen är en i djupaste mening egenartad företeelse.
Den låter sig inte parallelliseras med andra exempel på hur folkgrupper har föraktats, förtryckts, förföljts. Den låter sig inte sorteras in under kategorier som religiöst hat, främlingsfientlighet eller rasism. Allt detta utgör väsentliga dimensioner av judehatet. Den ena eller den andra aspekten kan dominera under den ena eller andra epoken, i den ena eller andra kulturella miljön. Men där finns också alltid något annat, en släpskugga som inte låter sig fångas med rationella begrepp.
Det mest värdefulla med Judehatets svarta bok är att den så eftertryckligt visar att antisemitismen äger en kontinuitet och en komplexitet och ett djup och en elasticitet som gör att en jämförelse med exempelvis den fientlighet som i dag möter muslimer i Europa alltid kommer att halta.
Det finns gemensamma tankefigurer. Men antisemitismen är ändå unik i sin förmåga att ständigt skifta gestalt, ständigt anpassa sig till nya tider och nya sammanhang, men ändå förbli sig lik.
Över drygt 600 detaljrika och levande sidor tecknar en grupp norska historiker och idéhistoriker dessa hatets metamorfoser – från de medeltida skräcksagorna om förgiftade brunnar och bröd bakat på kristet blod till dagens oftast något mer sofistikerat förpackade judehat. Man slås av hur många skäl att hata som judehatarna har skaffat sig. Ofta har de inte ens behövt några judar. I ett specialskrivet svenskt kapitel påpekar Ola Larsmo att det i den medeltida svenska kyrkokonsten förekommer såväl spetsiga judehattar som så kallade ”judesuggor” (nid- och skräckbilder av judar som diar en gris) trots att Sverige mycket länge var helt tomt på judar.
Och när Hitler 1933 grep makten i Tyskland, i ett land där antisemitismen sedan länge var etablerad som konsensuskultur, utgjorde judarna inte ens en ynka procent av befolkningen. Det spelade ingen roll.
För antisemiten spelar verkligheten sällan eller aldrig någon roll.
Genom historien har judarna kunnat hatas för allt vad de varit och gjort och allt vad de inte varit och inte gjort – ofta samtidigt och utan hänsyn till konsekvens och logik. De har hatats för att de hållit fast vid den judiska tron och för att de varit ateister. De har hatats för att de inte är kristna och för att de lagt grunden till kristendomen. De har hatats för att de varit annorlunda och för att de inte gått att skilja från befolkningen i övrigt. De har hatats för att de varit fattiga och för att de varit rika. De har hatats för att de är kommunister och för att de är kapitalister och för att de är socialister och för att de är liberaler. De har hatats för att de håller fast vid traditionerna och för att de är modernister.
Hur ska man förklara detta lika intensiva som motsägelsefulla hat?
Hur ska man förklara att i övrigt intelligenta personer som Martin Luther och Voltaire gjorde sig skyldiga till ett judehat som går långt utöver vad som kan pratas bort med hjälp av tiden och miljön?
Till sist, när alla tänkbara analyser och förklaringsmodeller applicerats återstår en gigantisk restpost av natt och dimma och gyttjig galenskap.
En sjukdom? Till sist finns kanske ingen annan förklaring. Antisemitismen, Europas mest elakartade virus.
