Kära Björn, du känner inte mig, men jag är en av dina mobbare. I en recension beskrev jag en Ernst Brunner-bok som ”Ranelid på Viagra”, trots att jag inte ens läst någon av dina böcker. Jag ville göra mig lustig över Brunners prunkande sexskildringar och eftersom ditt namn i den mediala diskursen har blivit synonymt med jönsig svulstighet låg det nära till hands. Att jag förlöjligade dig och ditt författarskap var inte ens något jag funderade på. Förlåt.
Det har kommit en ny bok om dig, de två litteraturvetarnas Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid studie Fenomenet Björn Ranelid, ett slags biografi över den offentliga profilen och logotypen Björn Ranelid. Du måste vara väldigt glad åt den.
Författarna skriver att du långt före utgivningen själv började pusha för boken i olika sammanhang, den är ju ett slags ”kvalitetsstämpel” – titta, du slår själva universitetsvärlden med häpnad! Att alls beskriva dig som ”fenomen” är att bekräfta den roll du så ihärdigt odlat och befäst, en klassisk romantisk-modernistisk position, där diktaren är ett unikum, en siare från vars mun vi kan förvänta oss de mest häpnadsväckande visdomsord.
Boken tar sitt avstamp i din debut 1983. Jag hade faktiskt glömt bort hur unisont hyllat ditt författarskap var då, hur haussad du en gång var av kritikerkåren och kultureliten.
Men efter att du flyttade upp till Stockholm 1989 för att oftare kunna vara med i tv hände något. Mediekarusellen omkring dig började snurra på högvarv. Många retade sig på din biografiskt exploaterande bok Mitt namn ska vara Stig Dagerman och tyckte att du fått hybris efter Augustpriset 1994. Du syntes allt oftare och i vitt skilda ärenden, blev en av våra mest folk-hemska författare.

I din självbiografiska roman Till alla människor på jorden och i himlen (1997) berättade du om mobbningen och din missformade läpp. Du började göra dig själv till centrum i ditt litterära universum, lät mannen och texten flyta ihop. Kritiken blev allt hårdare. 2003 lustmördade Linda Skugge din roman Kvinnan är det första könet på denna sida och läppglansen och de rakade armarna har förföljt dig sedan dess.
Det gick så fort. Ena dagen talade alla om hur verbal och spännande du var, gick och köpte din senaste bok efter att ha trollbundits av din klarblåa blick, självsäkra svada och säreget malmöitiska diktion. Fem år senare var du ett skämt, någon som intelligentian gärna hånade och imiterade på festerna, ofta grovt och hämningslöst (”Vet ni vad Björn Ranelid säger när han får orgasm? Jo, han säger VARRRRSÅGOD! Hahahaha!”).
Är det något jag vill ha svar på när jag läser Ohlssons och Forslids bok är det just detta:
Varför hatar vi dig? Vad har du gjort som är så fel? Din förkunnelse, ett allmänt budskap om medmänsklighet grundat i kristen humanism, är knappast särskilt stötande. Du har visserligen ett pretentiöst sätt att förmedla det på – men vem förväntar sig att kulturarbetare ska ha självdistans? Du har höga tankar om ditt författarskap – vill vi kanske att våra konstnärer ska skämmas för vad de presterar?
Du brukar ringa och läxa upp de kritiker (”hatarna”, kallar du dem) som skrivit negativa recensioner, är kaxig och slänger käft.
So what, lite excentricitet har väl ingen dött av?
Du är ruskigt produktiv, något som i andra branscher knappast skulle vara en skam, men som inom kultursvängen i mångas ögon gör dina senaste böcker till pladdriga och triviala moralkakor.
Men även om det skulle stämma finns det väl gott om författare som har passerat bäst-före och skriver på rutin, utan att för den skull få ett fackeltåg av arga skribenter emot sig?

Vad Ohlsson och Forslid effektivt och med mängder av exempel påvisar, är din totala gränslöshet. På den finkulturella arena som Pierre Bourdieu kallar för ”den begränsade produktionens fält” står du med ditt ymnighetshorn och låter aforismerna flöda som vattendropparna i Niagara (eller vad man nu ska dra till med). Du ser nämligen ingen skillnad på finkultur och populärkultur, så länge produkten är Björn Ranelid.
Du skiljer inte heller på offentligt och privat, vilket gör det omöjligt att skriva om dig utan att också skriva till dig.
Du gör reklam för smör, mjölk och kläder med samma högburna huvud som när du i nästa sekund kräver respekt för ditt geni och din autenticitet.
Och det gör oss illa till mods. Vi suckar trånsjukt åt Bruno K Öijers teatrala image, eftersom vi slipper höra honom kommentera fotboll i Canal+ eller tävla i På spåret – liksom vi med en hånfull grimas tolererar att Camilla Läckberg drar in så mycket flis på ett universellt sågat författarskap, eftersom vi vet att hon har accepterat sin plats i hierarkin. Men vi kan inte fördra din kombination av svårläst ordekvilibrist och (förlåt) mediekåt posör.
Och vad värre är: samhället går åt exakt samma håll. Statsministrar dansar med kossor, Killinggänget gör Dramaten, paret Ahndoril skriver splatterdeckare. Fenomenet Björn Ranelid, som korsbefruktar den litteraturvetenskapliga analysen med brandingteorier och celebritetsforskning, är i sig ett utmärkt (och lovvärt) exempel på det eklektiska och transcenderande i vår tid. Därför har också dina aktier stigit på sistone.
Efter att ha övervintrat den ironiska generationen är du nu på väg att bli en kultfigur hos nästa gäng, de som är uppfödda på Alex Schulman och Filip och Fredrik och vana vid att konsumera en genreupplöst Youtube-kultur där sentimentaliteten delar säng med parodin.

Du känner säkert till Lars Noréns berömda rad om författaren som en ”termometer i samtidens röv”? På en marknad där allt färre vill betala för böcker och tidningar, gör du som rockstjärnorna: ger publiken ett mervärde, turnerar oupphörligt med dina bejublade framträdanden och är i dag sannolikt den svenska författare som har talat inför flest människor live, någonsin.
I en bransch där alla gnäller över sina villkor, dröjer fyra-fem år mellan böckerna och skäms över de brödjobb de tar för att överleva, baxar du visslande runt dina boklådor mellan Vinslöv, Kalix och Gottsunda, kör din Jaguar med uppknäppt skjorta och är den ideala entreprenören och småföretagaren, den flitiga bäver som Maud Olofsson vill få oss alla att bli (obs att jag med detta varken insinuerar eller tror att du är höger).
Du, kära Björn, är som mest unik i din kapacitet att förkroppsliga den post-postmodernistiska författarpositionen. Du är inget ”fenomen” utan ett normaltillstånd, du hör hemma här, i en tid och utveckling som får oss andra känna oss som utomjordingar. Och plötsligt blev jag väldigt, väldigt säker på att det är precis där skon klämmer. Det är inte du. Det är vi.
Så, Björn: förlåt. Låt mig tända en fredspipa och berätta att jag blev väldigt besviken över att jag inte fick Katapultpriset i fjol, att jag tycker det är en skam för samhället att en så bildad och talangfull person som jag inte tjänar mer pengar, att jag har skrivit 2.0 på högskoleprovet, att jag blev mobbad för att vara bög i skolan och att den artikel du nu har läst är det klokaste som tryckts i Sverige på 100 år.
Förlåt igen. Jag var bara tvungen att prova hur det kändes.
PS. Ring gärna.

Jens Liljestrand
kulturen@expressen.se