På en samtida litteraturscen där namngivna personer hudflängs och skandaliseras i den ena boken efter den andra är Torbjörn Flygt i sin nya roman så diskret att han inte ens namnger staden där den utspelas. Inte en stadsdel, inte ett torg, inte en gata pekas ut med postadress och väderstreck. Ändå är ju staden omisskännligen Malmö, med sundet och bron och hattparaden på galoppderbyt.
I Flygts förra roman Verkan (2004) var staden lika namnlös och lika igenkännbart Malmö. Men där markerade anonymiteten en giltighet bortom det lokala – medelklassens behov av att skydda sin kringgärdade värld mot en hotande laglöshet, skenbar eller reell. Villaförorten som är romanens spelplats är så klassmässigt typisk att den kunde ligga var som helst, inte bara i Sverige utan i västvärlden över huvud taget.
Verkan hade en spänningsintrig och ett alarmistiskt ärende. Himmel är en annan sorts roman – nutidspendangen till den Augustvinnande utvecklingsromanen Underdog (2001), som skildrade en ung mans uppväxt och klassresa parallellt med Malmös förvandling från ursvenskt folkhem till mångkulturell metropol.
Om tidsaxeln var berättelsens koordinat i Underdog, rör sig Himmel längs rumsaxeln, och just därför förstår jag inte varför Flygt mörkar de konkreta adresserna. Första bästa kurs i litteraturhistoria visar att lokalfärg inte utesluter allmängiltighet, snarare tvärtom. Den här romanen är så bra att Malmös turistbyrå säkert gärna skulle arrangera guidade turer längs de gator där romanpersonerna rör sig, om författaren bara satt ut namnen.
Personerna lever inneslutna i var sin sociala krets som under några veckor av sensommar och tidig höst flyktigt tangerar varandra. Här är den framgångsrike arkitekten Fredrik och hans fru läkarsekreteraren Louise, som är så svartsjuk på den obrottsligt trogne mannens unga assistenter och importerade galopphästar att hon håller sig med en ung viril älskare som förhandskompensation.
Här är förre speditören och spelmissbrukaren Janson – det är faktiskt förnamnet, efter ett missförstånd vid dopet – och hans fru invandrarlärarinnan Lena som sugs ner mot allt påvrare levnadsförhållanden allteftersom spelskulderna växer sig astronomiska.
Och här är iranska Parvaneh som efter år av misshandel får kraft att lämna sin allt aggressivare man på hans pizzeria och äntligen lära sig svenska. På SFI, där Lena är lärare, träffar hon Amir från Irak, kroppsligen märkt av Gulfkriget och tortyren i Saddams fängelser, men andligen en obruten optimist.
Himmel är Flygts stilistiskt mest genomarbetade roman, varierande sociolekterna efter de skiftande miljöerna, det må vara konversationerna på lyxvillornas bjudningar eller fyllesnacket på kvarterskrogen eller jargongen bland de kriminella eller de haltande dialogerna på bruten svenska.
Till skillnad från Verkan har Himmel inget ärende, ingen synlig avsikt och ingen annan sens moral än en något otidsenlig tilltro till kärlekens slitstyrka.
Romanen målar en fresk av en mellanstor stad i det pulserande nuet, med de sociala fälten avgränsade som i en triptyk. I denna berättelse speglar sig samtiden och granskar kritiskt sina tidstypiskt uppsminkade drag och de bleknande ärren av den tid som flytt.
Det är en berättelse om några människor, fångade mellan sitt förflutna och sina förväntningar, mellan sina trauman och sina drömmar, men det är framför allt en berättelse om en stad.
Och den staden heter Malmö, vad än Torbjörn Flygt har att säga om den saken. Jag föreslår att han till nästa upplaga sätter sig ner och skriver ut platsernas namn. Då, men först då, kommer Himmel att räknas till de klassiska malmöromanerna.
