Kuba är ett land där offentligheten, om man menar medborgarnas samtal, gått under jorden. Alla yttranden av betydelse fälls i hemlighet. Hemligheten har dock övertagit några av den forna offentlighetens drag: den är högljudd, obscen och stöddig. Den larmar i varenda gränd, men inte på torget.
Det är läget i dag, snart 50 år efter den kubanska revolutionen, som Torbjörn Elensky tecknar det i sin reseskildring Luisas tupp. Det är en rolig och överraskande bok.
Fastän utlänning, yuma, rör sig författaren hemvant i tämligen tvetydiga miljöer, som vi inte brukar höra så mycket om. Vi möter ett Kuba som kan påminna om l’ancien régime för 50 år sen, under Batista: despoti förenad med en expansiv, nästan febril omoral, en frivolitet utan gränser. Staten i militärens hand och samhället i förbrytarnas, ungefär.
Det enkla faktum som de larmande gränderna vittnar om är naturligtvis att den kubanska revolutionen aldrig hävde sitt undantagstillstånd: den makt som sattes ihop för befrielsens skull togs inte isär för frihetens. Det påstått befriande förtrycket tog inte slut, men slutade befria. Despoti med god sjukvård blev det.
Ett av revolutionens mest kända slagord, Che Guevaras ”Hasta la victoria, siempre” (Mot segern, alltid), säger ofrivilligt något om det. Om Che Guevara ständigt rör sig mot seger så segrar han ju inte. Vad händer då? Slagordet ekar över den ekivoka kommersen i gränderna.
Den resonabla opposition som man ännu för ett par år sen kunde stöta på – en trappa upp bakom någon bakgård – finns inte i denna rapport. Det låter farligt. Hoppet är kanske inte stort så länge makten ligger kvar där den alltid legat och konflikten med USA är lika destruktiv som vanligt. I stället för utveckling upprepning.
Och så plötsligt när man begrundar den trista ytan så är det fest. Allt annat glömt och sången stiger. Det är väl skildrat. Allt saknas utom rom, cigarrer, skönhet, sång. Det är det enda Kuba har kvar.