Det är någonting ruttet i rättsstaten Sverige. Inkompetenta och drog- eller maktmissbrukande personer på alla högre befattningar – från justitieminister till rikspolischef. Ohederliga åklagare. Kriminella advokater. Åtminstone om man ska tro nyutkomna romaner av Thomas Bodström – före detta justitieminister, ordförande i riksdagens justitieutskottet samt advokat – och Sven-Erik Alhem, överåklagare i Malmö, flitig debattör i dagspressen samt bloggare.
Båda påpekar visserligen att de skriver fiktion men försäkrar samtidigt att hälften är sant. Jaha. Det låter ju bekymmersamt. Men än mer bekymmersamt är i så fall att två så högt uppsatta jurister inte ägnar all sin tid och makt åt att röja i skiten, utan ödslar energin på att skriva dussinromaner. Om det är någonting Sverige inte behöver är det två mediokra kriminalförfattare till.

Av båda romanerna framgår att mycket ligger fördolt i den så kallade slasken – det omfångsrika förundersökningsmaterial som åklagaren väljer att inte lägga fram inför rätten. Varför då knåpa ihop spekulativa fiktioner i stället för att lusläsa alla slaskar, där rättsrötan tydligen ligger och jäser?
Av båda romanerna framgår vidare att alla jurister – åklagare som försvarare – jobbar som illrar dygnet runt och försummar sina familjer. Varför då använda de få timmar som blir över åt att sitta framför datorn och låtsas vara författare?
Av båda romanerna framgår slutligen att kvinnor i yngre medelåldern bara har en sak i huvudet, nämligen sex.
Varför – ja, här överlåter jag åt läsarnas fantasi att ställa följdfrågorna.

I övrigt har Bodström och Alhem inte mycket gemensamt. Bodström försöker skriva rak kvällstidningsprosa à la Liza Marklund – som mycket riktigt har skrivit en hejaramsa på omslaget – men förlorar sig alltsomoftast i förnumstiga redovisningar av romanpersonernas triviala tankeverksamhet, ungefär som Camilla Läckberg.
Alhems snirkliga putslustigheter drar mera åt Björn Hellberg-hållet, med utrymme för kåserande utvikningar i Jan Mårtenson–stil. Till skillnad från Bodström har Alhem humor – man fnissar åt några knarriga understatements – men han saknar varje känsla för berättelsens dramaturgi. Att man kan lägga in dialogscener för att bryta det monotona relaterandet verkar inte ha slagit honom.

Alla jurister, politiker och ledarskribenter i Sverige kommer förstås att läsa romanerna och försöka gissa vilka personer som är förebilder till de fiktiva gestalterna. Maria Abrahamsson i SvD har redan pekat ut Laila Freivalds som modell för den synnerligen inkompetenta kvinnliga justitieministern i Bodströms roman. Men regeringen är ju borgerlig. Så varför inte lika gärna Beatrice Ask?
Alhem hävdar att han har ”råkat” den kvinnliga advokat som är huvudperson i hans roman. Med tanke på vad hon ägnar sig åt ligger i så fall här ett scoop och väntar på en grävande journalist.
Men sanningen är nog den att skandaljägarna får ut lika lite av romanerna som spänningssökarna.