AKTUELL FILM. Wes Andersons senaste film "Grand Budapest hotel", inspirerad av Stefan Zweigs författarskap, är en av anledningarna till att samtalet kring honom och hans litteratur tagit fart igen.
AKTUELL FILM. Wes Andersons senaste film "Grand Budapest hotel", inspirerad av Stefan Zweigs författarskap, är en av anledningarna till att samtalet kring honom och hans litteratur tagit fart igen.

Svunnen tid

Publicerad

Författaren Stefan Zweig och hans "Världen av i går" från 1942 väcker nytt intresse i det av högerpopulism och extremism mörknande Europa.

Göran Rosenberg skriver om hur Zweig och Hannah Arendt, en annan av tidens stora tänkare, förhöll sig till det judiska på två vitt skilda sätt.

Efter 50 år av obemärkthet, ja närmast glömska, har Europas en gång mest lästa författare, Stefan Zweig, fått en remarkabel renässans. Ska man söka en enskild förklaring så är det återupptäckten av "Världen av i går", publicerad första gången i Stockholm 1942 (av det tyska exilförlaget Bermann-Fischer). Och skälet, tror jag, är inte bara att det är Zweigs bästa bok och en av 1900-talets stora memoarer, utan också att den väcker till liv det mångkulturella Europa som rasade samman för exakt 100 år sedan och som i dagens mörknande Europa tenderat att få ett nostalgins skimmer över sig.

Hannah Arendt.

Därmed har också uppstått en förnyad diskussion om Zweigs bild av den sociala och politiska verkligheten i "Världen av i går", och inte minst av hans kluvna roll som jude och världsberömd författare i judeförförföljelsernas Tyskland.

Den diskussionen tog dock sin början redan 1943 när den unga Hannah Arendt publicerade en essä under titeln "Stefan Zweig och judarna i världen av i går". Hon skrev bara något år efter den landsflyktige Zweigs uppseendeväckande självmord i februari 1942, men av medkänsla finns inte ett spår. Tonen är bitvis hård och anklagande; Zweig hade svikit både sig själv och det judiska folk han inte ville beblanda sig med eller intressera sig för. Istället för att hata nazisterna hade han nöjt sig med att irritera dem. Istället för att förakta dem som i hans egen krets anpassade sig till nazismen, hade han tackat Richard Strauss för att denne tog emot hans libretton. Istället för att ta öppen strid med ett system som hade gjort honom till fredlös försökte han in i det sista upprätthålla sin offentliga position och värdighet, vilket under rådande omständigheter bara kunde uppfattas som ren och skär feghet. När den store Stefan Zweig blev reducerad till juden Zweig förstod han inte vad som hade drabbat honom, än mindre att dra de politiska konsekvenserna av det.

Det är en skoningslös karakteristik, och av det vi i dag vet om Zweigs bevekelsegrunder och kluvenhet, i grunden orättvis.

Men Arendt är inte ute efter rättvisa åt Zweig.

Hon är ute efter att avgränsa sin egen judiskhet mot Stefan Zweigs.

Stefan Zweig var för henne sinnebilden för den jude hon inte själv ville vara.


Sin judiskhet betraktade Hannah Arendt som ett öde, inte ett val. Hon blev medveten om det någon gång i barndomen, i Königsberg där hon växte upp, men då först sedan några barn på gatan gjort henne medveten om det.

Om att hon såg judisk ut, om att hon var jude.

Med det var det dock som det var, inget att förneka eller fly från, snarare något att om nödvändigt stå upp för och försvara, och framför allt inget att låta sig förödmjukas av.

Stefan Zweig.
Det sistnämnda blir så småningom centralt i Hannah Arendts förhållande till det judiska, och faktiskt också till det politiska. Och det är inte svårt att se den djupare orsaken; den personliga förödmjukelsen av att i unga år få se den värld hon trodde sig tillhöra, den tyska kulturens och den tyska filosofins värld, brutalt stöta ut henne och vända henne ryggen (inte minst mannen hon älskade, beundrade och inspirerades av, Martin Heidegger).

Därav hennes beslutsamhet att aldrig acceptera förödmjukelsen av det judiska, av sin egen judiskhet, att aldrig falla för illusionen om social anpassning och politisk eftergivenhet som en väg till frigörelse. Hon bejakade sin judiskhet eftersom den hade tryckts på henne, överraskande och under kränkande former, men hon var påtagligt ointresserad av det judiska i sig, av judisk tradition och tänkande. I den mån frågan uppstod om vad hennes judiskhet bestod i, svarade hon undvikande och med hänvisning till yttre omständigheter, inte inre övertygelser.

Hannah Arendt hade i själva verket inte särskilt mycket till övers för det judiska, i varje fall inte som hon uppfattade det.

Kanske egentligen inte heller för judarna, som hon uppfattade dem.

Hon hävdade att judarna i det moderna Europa delvis hade försatt sig själva i sin förödmjukande position genom att gå in i två potentiellt förödmjukande roller, paria eller parveny, som kast utanför samhället, eller som anpasslingar och uppkomlingar inom det.


När hon i
sitt huvudverk om totalitarismens ursprung, "The origins of totalitarianism", beskriver det antisemitiska utbrottet i Dreyfusaffärens Frankrike så lägger hon en del av skulden på judarna själva, eller närmare bestämt på de judiska parvenyerna, dessa "parasiter på en korrupt samhällskropp" som hon menade hade försett antisemiterna med "ett farligt alibi".

Till dessa parvenyer fogar Arendt också den stackars Alfred Dreyfus själv och hans familj. Dreyfus påstås (utan minsta belägg) ha skrävlat om sin förmögenhet och spenderat den på kvinnor. Familjen påstås ha tillhört det segment av Frankrikes judar som mera bekymrade sig om sin sociala ställning i de antisemitiska salongerna och den antisemitiska armén och som därför aldrig förstod, eller brydde sig om, den politiska dimensionen av kampen för Dreyfus frikännande (vilket är en minst sagt brutal verklighetsbeskrivning).

Det hela blir inte mera nyanserat av att Arendt i just de här avsnitten med gillande citerar öppet antisemitiska källor, exempelvis den tyske historikern Walter Frank som i Nazityskland hade till officiell uppgift att historiskt rättfärdiga judepolitiken. För att inte tala om Édouard Drumont, den ledande antisemiten i Dreyfusaffärens Frankrike, som i en okommenterad not i Arendts text får stå för följande karakteristik av de judiska "uppkomlingarna": "Dessa framstående judar som startar från ingenting upp och uppnår allting (...) som kommer från Gud vet var, som lever i ett mysterium och dör i ett förmodande (...) de kommer inte, de dyker upp (...) de dör inte, de bleknar bort."

Essän om Zweig inleds med en episod ur Rahel Varnhagens liv. Varnhagen var en centralgestalt i det tidiga 1800-talets tyska kulturliv. I hennes salong i Berlin samlades "alla". Rahel var född Levin-Marcus men konverterade till kristendomen, gifte in sig i den tyska aristokratin och blev till synes en framgångsrik del av den.

Det var ingen tillfällighet att Hannah Arendt valde Rahel Varnhagen till föremålet för den biografi hon började samla material till ungefär vid den tid då hon började bli medveten om sitt eget sociala utanförskap. Ett första utkast till biografin var klart redan 1933 (men boken publicerades först 1957).


Ett huvudtema i
biografin om Varnhagen är den aldrig förlösta spänningen mellan anpassning och förödmjukelse. Undertiteln är "The life of a jewess", en judinnas leverne, och de självbiografiska parallellerna är uppenbara. Likt Hanna Arendt var Rahel Varnhagen en kvinna som trodde sig kunna hålla sin judiskhet på avstånd - genom att bli en del av en social och kulturell elit som inte självklart betraktade henne som en del av den - men som på sin dödsbädd till sist förstod det judiskas betydelse för henne själv. Med följande citat låter Hannah Arendt Rahel Varnhagen avsluta sitt liv: "Det som varit min största skam, Schande, mitt livs elände och olycka - att ha fötts som judinna - detta skulle jag under inga omständigheter ha önskat vara utan."

Därmed inspirerade hon också den unga Hannah Arendts bejakande av sitt eget judiska utanförskap, av sig själv i rollen som medveten paria, ("conscious pariah", hennes idé om den permanenta rebellen), av sin föresats att aldrig mer låta sig förödmjukas av sin omgivning såsom skedde 1933, eller som hon säger i en intervju 1964: "... det var som om ett tomrum hade formats runt mig (...) Och jag glömde det aldrig. Jag lämnade Tyskland helt präglad av föresatsen, naturligtvis lite överdrivet; aldrig mer!"


Kanske finner vi
här den biografiska nyckeln till det som med tiden skulle bli en av hörnstenarna i Arendts politiska filosofi; idén om en sfär där människan är fri att handla bortom det sociala och kulturella arvets tvång och konventioner, skrankor och hierarkier; en politikens offentliga arena där ingen är jude eller grek, man eller kvinna, den sfär där hon själv ansåg sig höra hemma och dit hon också, likt en sentida Moses, ville föra judarna, eller det judiska såsom hon förstod det.

Kanske förklarar det också hennes oförsonliga dom över de judiska ledare som i nazisternas ghetton hade offrat sin ära och sin heder för en stunds illusorisk makt och därmed ytterligare bidrog till den totala förödmjukelse och demoralisering som den nazistiska politiken medvetet hade syftat till.

Och kanske förklarar det därmed också hennes oförsonliga dom över Stefan Zweig.

Bara det att den domen hade Zweig själv redan fällt.

Mot slutet i "Världen av i går" skriver han om de judar som trots de alltmer olidliga förödmjukelserna valde att stanna kvar i Tyskland, som hellre levde förnedrade i hemlandet än som tiggare i främmande land; "av trohet eller tröghet, av feghet eller stolthet". 

Stefan Zweigs brott, tror jag, var mera trohet och stolthet än tröghet och feghet, men inte heller det kunde han till sist förlåta sig själv, och Hannah Arendt hade kanske inte så hårt behövt slå in en redan öppen dörr.

 

FOTNOT. Essän är en omarbetning av ett föredrag som hölls på Forum – nutidsplats för kultur den 21 maj.

Göran Rosenberg
Göran Rosenberg

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag