För fem år sedan ringde reportern Stina Blomgren upp dåvarande bistånds- och migrationsministern Jan O Karlsson (s) för att höra han vad tyckte om det spanska systemet att tillåta papperslösa immigranter att registrera sig hos myndigheterna och få subventionerad vård.
”Den spanska ordningen är så inhuman att klockorna stannar”, svarade Karlsson. Och när Blomgren hänvisade till forskning, utbrast han: ”Du har talat med forskare. Du har talat med mitt arsle!”
I dag har Karlsson ändrat uppfattning och mildrat språkbruket. Han kan tänka sig att de papperslösas barn får gå i skolan, och han avfärdar inte längre problemet med den osubventionerade vården.
Också Byggnads och andra LO-förbund, som för några år sedan skickade polisen på papperslösa svartjobbare, har numera insett att man låtit maktlösa människor betala priset för skrupulösa arbetsgivares hänsynslöshet.
Den ändrade attityden hos facket motsvaras dock inte av en lika beredvillig acceptans på den politiska beslutsnivån. Kristdemokraten Göran Hägglunds departement har ännu så länge inte kommit längre än att tillsätta en utredning om subventionerad vård – även om flera landsting har gått utredningen i förväg. Man ska då betänka att en cancersjuk patient utan personnummer kan tvingas punga ut med 150 000 ur egen ficka för att få behandling på ett svenskt sjukhus.
Stina Blomgren har engagerat sig för de papperslösa ända sedan hon som tonåring jobbade som diskerska på en restaurang i Paris, där alla hennes arbetskamrater saknade arbets- och uppehållstillstånd. Hon har genom åren gjort många reportage i både tv och dagspress om den växande underjordiska migrantarmén – i dag omkring 8 miljoner bara i EU-länderna. I boken Svart notis porträtterar hon några av dem som lever gömda i Sverige
Hos oss varierar uppskattningen av antalet papperslösa från ca 10 000 till ca 30 000. De jobbar framför allt inom bygg-, städ- och restaurangbranschen. Och fastän deras svartlöner är långt under svensk standard och deras arbetstider bortom all arbetarskyddslagstiftning klagar få av dem. De kan varje månad skicka en summa pengar till sina familjer i hemländerna.
De bor i andra- eller tredjehandslägenheter, vanligen många i samma rum, de flyttar ofta och är hela tiden rädda för att upptäckas av polisen eller bli så sjuka att de måste ha vård som de inte har råd att betala.
Ändå fortsätter de att leva under samma svåra villkor år efter år, eftersom alternativet att resa hem igen är ännu värre. Många kommer till och med tillbaka efter att ha blivit utvisade.
Visst känner man starkt för de enskilda öden som Blomgren berättar om. Men det är egentligen inte medlidande hon vill väcka, bara känsla för humanitär anständighet och insikten att det inte går att blunda för problemet med de papperslösa eller försöka fösa över det på någon annan.
10 000 är inte många, inte ens 30 000, man skulle kunna ge alla legal status med omedelbar verkan utan att minsta skälvning skulle förmärkas i det svenska samhället. Men snart nog skulle nya papperslösa strömma in och ersätta dem som stigit upp i ljuset. Det kommer alltid att finnas näriga arbetsgivare som är beredda att utnyttja de skyddslösa.
Skarorna av papperslösa migranter är en ofrånkomlig del av globaliseringen. Med den följer en växande medvetenhet hos världens fattiga om de ojämlika livsvillkoren länderna emellan. Migranterna har kommit för att stanna.
Vi kan inte i längden hålla tillbaka dem med murar och taggtråd och beväpnad polis, i varje fall inte med bevarad mänsklighet. Det har till och med Jan O Karlssons arsle lyckats räkna ut.
