Kvinnor kan kriga. Och kvinnor gör det.
Sista delen i Stieg Larssons deckartrilogi tar avstamp i detta faktum: Det har alltid funnits ”kvinnliga krigare i form av vanliga soldater som övade i vapenbruk, ingick i regementen och deltog i slag mot fientliga härar på samma villkor som männen.”
Luftslottet som sprängdes är full av sådana krigerskor i fält på mäns villkor.
Journalisten Erika som passerar från chefredaktör på magasinet Millennium till motsvarande på en stor drake.
Juristen Annika, försvarare åt en ung kvinna i en rättsapparat som systematiskt försöker mala ner henne.
Och så förstås den unga kvinnan själv, hackern Lisbeth Salander.
Så fort hon ställs i fokus elektrifieras berättelsen. Riktigt elektrisk blir den först efter 300 sidor när Lisbeth kopplas upp.
Men Mikael Blomkvist då? Denne grythund till journalist vars grävande gång på gång räddar världen, eller, nåja, i alla fall skipar äkta rättvisa i Sverige?
Hans skrivande uppfattas av omvärlden nästan som psykopatiskt. När han ockuperats av sin uppgift går han knappt att kontakta. Tills det som ska skrivas har skrivits existerar inget annat.
Jag känner igen mig. Den som skriver på riktigt är just så självsvåldig, eller snarare själv så helt i skrivandets våld.
Ja, jag identifierar mig gärna både med Mikael Blomkvist och med Lisbeth Salander, dataspelshjältinna på gränsen mellan människa och supermänniska. Hon är 150 centimeter tanig tjejkropp med förmåga att hacka sig in där andra går bet, gräva sig upp ur gravar trots skottskada i hjärnan och spöa angripare som stora starka karlar skulle ta en krok kring. Lisbeth Salander är inte av denna världen.
Det är inte heller hennes fiender. De är extra smarta, extra starka, extra sjuka i huvudet. Som vanlig dödlig halvdum halvsnäll läsare triggas jag av idén om deras supernormalitet. Jag går i gång på det av samma skäl som – från Medea via Shakespeare till Dödligt vapen – jämt fått publiken att fångas av extremdrama:
Gestaltning av ondska och godhet i vanliga dödliga människor extra allt, ger mig själv – vanlig, dödlig – en slick av det djävulska och det gudomliga, av ljus och mörker full power on, superkrafter vars potential finns också i mig! Eller åtminstone är den illusionen väldigt sexig.
I övrigt följer Millennium-sviten samma succérecept som hos Leif GW Persson, Jan Guillou, Liza Marklund, Roslund/Hellström, Arne Dahl och andra. Eliten bland Sveriges krimförfattare kan sitt samhälles maktstrukturer.
Och Schwedenkrimi inom ramarna för dessa strukturer blir extra spännande för att vi i Sverige i realiteten hyser en närmast hundaktig tillit till dem.
För oss, liksom för tyskar, känns det extra härligt hemskt när författare som Stieg Larsson placerar fiktionens fetskurkar – bäva! – i samhällstoppen. En syditalienares nerver skulle knappast kittlas lika hårt.
Vem som helst kittlas däremot hårt av Stieg Larssons tempo. Hans språk ångar fram som en slåttermaskin genom narrationen. Varje späd poetisk ordplanta som kunde ha spirat kapas jäms med roten, liksom allt potentiellt fluff om relationer som annars dekorerar också den coolaste svenska thrillerprosan i dag.
Relationer i Luftslottet som sprängdes sköts lika rationellt som allt annat. Här finns inget mumbo jumbo. Att Stieg Larsson lyckas förbli så konstant hårdkokt i 704 sidor är ett mästarprov.
Inte för att den här sortens tufftuffprosa är vad just jag generellt kittlas av. Jag beklagar verkligen att ”hårdkokt” tycks vara det enda språk som deckarläsare förstår. Men det är fantastiskt att så massiva textmängder som Stieg Larssons – i en böckernas samtid där alltmer krystade PR-jippon annars kränger allt medelmåttigare små historier – säljer i sig.
Stieg Larsson kan inte klä ut sig till Lisbeth Salander på releasegalor eller delta i andra säljevents, eftersom han avled redan innan hans debutroman kom ut. Och det är välgörande omöjligt att föreställa sig honom som bokmarknadsclown även om han fått leva vidare.
