En dag ser den estniska gumman Aliide Truu ett bylte på sin gård. Det visar sig vara en ung tjej, Zara, som gömmer sig för de män som hållit henne som sexslav i en skum lägenhet i Berlin. Zara är uppvuxen i Vladivostok, året är 1992, och hon har sökt sig västerut med drömmar om ett bättre liv. Så varför dyker hon plötsligt upp här, på en gård i västra Estland?
Det hör till de stora förtjänsterna i Sofi Oksanens roman Utrensning att boken aldrig släpper grepp om den ursprunliga gåtan.
Oksanen skrev egentligen Utrensning som en pjäs för Nationalteatern i Helsingfors. Romanen med samma namn kom ut ett år senare, 2008, och belönades med Finlandiapriset, den finländska motsvarigheten till Augustpriset. Boken såldes snabbt till en massa språk – i dag kommer den svenska översättningen, smidigt gjord av Janina Orlov. Nästa år ska en opera baserad på pjäsen ha premiär i Tallinn.
Det är en grym roman. Varje finländare som vuxit upp under de senaste 50 åren har någon gång fått höra frågan: ”Skulle du vilja höra till Ryssland?”.
Det är då man vänder blicken mot Estland och tänker: det där hade kunnat vara vi.

Det är naturligtvis en grov förenkling. Men när man läser Utrensning förstår man exakt hur långt västerut Finland befann sig under tiden fram till 1991. Oksanen rör sig från 30-talet framåt och visar hur esterna trampas ner i tur och ordning av ryska, tyska och sovjetiska stövlar. Lojalitetsband bryts, grannar anger grannar, men det kollektiva minnet är starkt.
Romanen gör små nedslag i 50-talets utrensningar, i 80-talet och Tjernobylolyckan, som tystades ner av de sovjetiska myndigheterna samtidigt som esterna hörde om den via bekanta i väst. Senare, på 90-talet, ljuger sexarbetare från Tjernobylområdet om sin bakgrund eftersom inte ”en enda kund skulle vilja sticka sin kuk i döden”.
Bipersoner flimrar förbi men egentligen handlar boken om två sammanflätade kvinnoöden: Aliide och Zara. Den första hinner uppleva Estlands korta period som självständigt land i början av 1900-talet, den andra ser hur det slutna sovjetsamhället ersätts av råkapitalism och mänsklig förnedring. Ideologierna förändras, men kropparna utnyttjas likafullt.

Och allt detta väver Oksanen ihop med enkel hand. Utrensning handlar om tunga ämnen, men det är inte en tung bok, snarare thrilleraktigt spänstig och klarsynt. Författaren flackar aldrig med blicken när det gäller att beskriva grovt sexuellt våld – men hon har också en känsla för sensualitet, smaker, dofter, mänsklig längtan och smarta intrigbyggen.
Översättaren Janina Orlov tycks alldeles mödolöst ha förvandlat Oksanens mästerliga prosa till svenska. Det är inte det enklaste: finska och svenska romaner andas inte riktigt på samma sätt. Men här hittar man ingenting som skorrar.
Det är inte många samtida nordiska författare som kan sicksacka mellan 1930-tal och nutid och samtidigt behålla både aktualitet och en starkt vibrerande stämning. Om Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris i slutet av mars skulle jag inte bli förvånad, det här är en roman som är värd all uppmärksamhet.