MILJÖPOLITIK

KATHARINA NARBUTOVIC OCH SUSANNE STEMMLER | Über Lebenskunst. Utopien nach der Krise | Suhrkamp

En ledarskribent i Dagens Nyheter anser (10/8) att det är ytterst olämpligt när utrikesminister Carl Bildt kallar Vitrysslands skurkaktige diktator Alexandr Lukasjenko för "en buse". En annan ledarskribent i samma tidning, nämligen Herbert Tingsten, satte en gång den odödliga rubriken "Tyranniet ber om förståelse" över en artikel om Sovjetunionen.

Idén att det vitryska folket på något sätt skulle gagnas av att deras tyrann stryks medhårs av demokratiska ledare för tanken tillbaka till den trettiotalets förnedring när förståelsen för Hitler smög sig ända in i svenska bokrecensioner. DN skulle nog göra klokt i att läsa om Herbert Tingsten. Hans ledare finns i en utmärkt utgåva av Per Ahlmark.

Detta har att göra med de alltid aktuella frågorna om maktens legitimitet. Vitrysslands diktator Lukasjenko kan knappast göra anspråk på att representera den vitryska nationen. Han är ett provisorium. Immanuel Kants tanke att rättsstater inte för krig med varandra är en av de moraliska grundbultarna för EU. Senast energiskt framförd av Jürgen Habermas som argumenterar mycket övertygande för att den inte kommer att överleva utan ett direktare medborgarinflytande.

Men Kants princip, oundgänglig i demokratisk rättslära, går att tillämpa också på andra områden. En ny tysk antologi som handlar om överlevandets konst - tagen i allra vidaste mening - har övertygat mig om att ett realistiskt bevarande av den på sikt livsviktiga naturmiljön har ett demokratiskt rättssamhälle som grundläggande förutsättning.

Och där demokratins grundbultar inte finns, finns heller inga förutsättningar för ett långsiktigt, effektivt miljöarbete.

Katharina Narbutovic och Susanne Stemmler har ställt samman en fascinerande antologi av författare med erfarenhet av diktaturernas miljökris, huvudsakligen nuvarande och tidigare gäster hos Berliner Künstlerprogram. Berlins berömda konstnärsprogram har under åren hyst många dissidenter, litterära och andra flyktingar, från världens diktaturer och tyrannier. I antologin finner vi en monumental uppsats om överlevandets konst i den långa kinesiska historien av Liao Yiwu, årets fredspristagare i Frankfurtermässan, Michail Schischkin rapporterar från Ryssland och ett 20-tal andra från den ena diktaturstaten mer hårresande än den föregående.

Rapporterna är skrämmande: iranska oljeraffinaderier som gör luften obrukbar i miljonstäder, skräckupplevelser av industriell naturförgiftning från Kina, där hela sjöar och vattendrag hotas till själva sin existens. I Ryska Federationen, med dess alltmera utpräglade drag av oligarkisk polisstat, är det inte bara sällsynta djurarter som dör ut i allt snabbare tempo; själva arten människa är om man tror tillgänglig statistik, på utdöende.

En huvudorsak är uppenbar, om man får tro Schischkin, och han verkar trovärdig, en omfattande alkoholism, typisk för människor som totalt saknar framtidshopp. Den en gång inrättade miljardärklassen är ute efter snabba cash. Den lämnar den normale medborgaren utan hopp. Principen är fånglägrets; den muskelstarkaste belägger den bekvämaste britsen.

Alla dessa mer eller mindre totalitära regimer, från slaktaren i Damaskus till Putin med sina demonstrationsförbud och mordintriger har en sak gemensam: de är provisorier. De kan se imponerande ut med sina robotliknande poliskompanier och sina stridsvagnar, men de är provisorier likafullt. De saknar det väsentliga; rättsstatens logiska sammanhang. De styrs som Kant uttrycker det: av godtycke.

En av de första Tangkejsarna beskrev sig själv och sitt hov som en jämförelsevis mycket liten båt som seglar på folkets massor som på ett hav. Men oförsiktig hantering leder till att den båten mycket lätt kan kantra och slänga sina passagerare över bord.

I samhällen där inte lagen är större än de tillfälliga härskarna blir förhållandet till naturen och dess resurser helt präglade av det som Jens Lapidus så träffande har karakteriserat i sin boktitel Snabba cash. Eller som den iranske dissidenten Amir Hassan Cheheltan uttrycker det i antologin: "I medvetande om provisoriet plundrar de den nationella förmögenheten." Det gäller kort sagt att passa på att ta för sig innan nästa klan, militärjunta eller gangstergäng tar över.

Även i rättsligt baserade demokratier kan man se avlägset liknande symptom. Vad är den koloniala utplundringen av Sveriges skogsresurser - i stället för ett rationellt gallringsbruk som kostar mera tid och är det enda i längden lönsamma - annat än en tillämpning av principen snabba cash? Och vad är lantbruksministerns högljudda instämmande i naturplundringen annat än miljöpolitisk korruption?

Det är inget tvivel om att den svenska demokratin börjar uppvisa alarmerande symptom. Den gångna sommaren har gett groteska tecken till vad som ser ut som en begynnande moralisk härdsmälta i statsförvaltningen.

Den bisarra och ur samhällsintressets perspektiv totalt onyttiga utvecklingsmyndigheten, med dess mindre nogräknade generaldirektör, är bara ett exempel. Ett skogsverk som inte tillämpar skogslagen och vars tjänstemän står i jävsförhållande till det industriella komplex de har i uppgift att kontrollera, är inget bra utgångsläge för den verkliga miljörörelse som nu är oundviklig om ansvaret inför kommande generationer ska tas på allvar som moralisk plikt. Och det är den.

En allt snabbare vidgande förtroendeklyfta mellan normala medborgare och en politisk elit där den moraliska härdsmältan nu har gått så långt att man är i stånd att inrätta ämbetsverk som förefaller ha sin egen lyxkonsumtion till väsentligt ändamål är en utveckling som kan få oanade följder. Det nya, otillfredsställande kontrollerade myndighetsfrälset är också ett hot mot varje sammanhängande miljöpolitik. Vi behöver en miljörörelse. Och gärna en som ägnar sig åt verkligheten.

Dock är det en skillnad mellan demokratin Sverige och låt oss säga diktaturen Iran, och den är avgörande: Sverige har en fri press som har visat sig i stånd att ta itu med de groteska försummelser som kontrollmyndigheterna negligerar. Och vi har möjligheten att i ett riksdagsval gallra ordentligt bland dem som har fingrarna i syltburken. Gamle Kant var nog inte så dum i alla fall, fast han aldrig kom utanför Königsberg.

Men det har ju heller ingen påstått.