KARIKERAR. Maria Svelands "Bitterfittan 2" är full av ytliga beskrivningar av män och familjeliv. Foto: SAGA BERLINKARIKERAR. Maria Svelands "Bitterfittan 2" är full av ytliga beskrivningar av män och familjeliv. Foto: SAGA BERLIN
KARIKERAR. Maria Svelands "Bitterfittan 2" är full av ytliga beskrivningar av män och familjeliv. Foto: SAGA BERLIN
"Bitterfittan 2"."Bitterfittan 2".
"Bitterfittan 2".
"Bitterfittans" första del."Bitterfittans" första del.
"Bitterfittans" första del.

Småbarnsföräldrar är som tjuriga tonåringar

Publicerad

Maria Svelands bitterfitta gör comeback och är fortfarande bitter, trots lycklig skilsmässa. Ida Ölmedal söker förgäves efter substans i en alltför världsfrånvänd roman.

På väg till flyget upptäcker jag att mitt pass har gått ut. Jag ringer polisen, andan i halsen, pressar fram:

Hur får jag ett nytt? Vem ska jag ta med mig som kan intyga att jag är jag?

Tjänstemannen på andra sidan rabblar: Make, maka? 

Nej.

Sambo? 

Nej.

Myndiga barn? 

Nej, för fan, jag är 27.

Syskon? Föräldrar?

De bor i Skåne.

Då går det inte. 

Jag vädjar: Min arbetsgivare, kanske?

Jag märker att jag rodnar. De inbillade blickarna i tunnelbanan: Stackars tjej. Hennes chef är hennes närmaste anhörig. 

Det är inte som det låter, vill jag säga. Jag är inte ensam.

Svelands "Bitterfittan 2" ingen tröst

Trotsigt vill jag berätta om en av mina närmaste vänner. Hon som jag delat säng med hela helgen, hon vars telefonsamtal kan vara från arbetsdagens slut till midnatt, hon som mer sannolikt än någon kärlekspartner kommer att sitta vid min dödsbädd. Den stackars väninnekärleken. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den, inget värde tillmäts den. Varken i Bibeln eller i passlagen finns vi. Den sexuella tvåsamheten, däremot, den godkänns så fort man skriver sig på samma adress.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Är det någon som är bitterfitta så är det jag 

 

Det är nu boken jag har i väskan borde vara till tröst: Maria Svelands ”Bitterfittan 2”. Ändå plockar jag inte upp den. Varför?

I ”Bitterfittan”, som kom 2007, var huvudpersonen Sara utsliten och trött på äktenskapet, som tycktes vara inrättat för att suga ut alla hennes krafter till förmån för hennes man och barn. I den nya boken är hon frånskild och fortfarande på jakt efter sexistiska myter att sticka hål på. I huvudsak denna: att det skulle vara ett nederlag för en kvinna att vara singel.

Lyckliga bitterfittan

Men det gör mig mer generad än tröstad att för en stund identifiera mig med Sara. Hennes vittnesmål inger nämligen mer prestationsångest än feministisk vrede.

Den frånskilda Sara är konstant indränkt i ömhet och omtanke. Hon hänger på Söder, dricker specialimporterade viner med sin 80-åriga livscoach, raggar upp en yngre kille som hon lär upp i sängen, har en spännande affär, blir störtförälskad, sviken och kärleksfullt ompysslad av de många väninnorna. 

Hon lever helt enkelt upp till bilden av den perfekta singeln: ständigt sysselsatt med att skaffa fram bra skvaller till sina uttråkade parkompisar.

 

LÄS MER: Maria Sveland fuskar med fakta  

 

Bortsett från den snabbt bortblåsta sociala skam det möjligen innebär att vara singel på Södermalm, förstår jag inte riktigt varför Sara och jag skulle vara särskilt bekymrade. För det här är inte en bok om arbetsmarknad, löner, sjukskrivningar eller ekonomisk och politisk makt, det är en bok om relationer. Och där är kvinnorna överlägset rikast. Män löper större risk att förlora kontakten med barnen vid en skilsmässa och får färre vänner ju äldre de blir. 

Svelands män

Ändå förblir just männen karikatyrer hos Maria Sveland. Är det möjligt att vara så nära en annan människa och ständigt tolka honom genom detta teoretiska filter? Jag har inget emot materiella förklaringar till varför våra relationer fungerar som de gör, jag tror bara inte att det är helt sanningsenligt att använda dessa för att beskriva mäns inre liv. Jag har svårt att känna igen dessa otrogna familjefäder som kallsinnigt kalkylerande stannar hos sina fruar för att få ”markservice”.

 

LÄS MER: Amanda Svensson grips av engagemanget i Svelands "Att springa" 

 

Vad jag vet slits de snarare mellan samma komplexa känslor som Sara själv: dödsskräck, livskåthet, stress och skälvande kärlek till sina barn. 

Måste de tvunget fucka ur?

I stället för att känna systerskap med Sara, börjar jag fundera över likheten mellan småbarnsföräldrar och tonåringar. Varför kan de inte bara härda ut? Det är ett litet antal år i livet, kroppen förändras, man sover för lite och känslorna åker berg- och dalbana, men den är snart över. Måste de tvunget fucka ur, ligga med män i sammetskostym och sura över att deras dejter inte vill passa deras barn? (Nej, det är inte rimligt att begära bara för att du har passat hans katter.) 

Det är tråkigt, det där, att lyckan är så svår att få syn på när den rusar förbi. Först på avstånd blir den åter urskiljbar.

 

LÄS MER: Sakine Madon om Maria Svelands intoleranta feminism 

 

För lycka är det, som Sara har. Maria Sveland behöver inte övertyga mig och mina väninnor om det. Vi drömmer redan om sommarstugor tjejkompisar emellan och håller koll på reglerna för singelinsemination. Det är männen som fortfarande vurmar för tvåsamheten – och det av goda skäl

.

ROMAN

MARIA SVELAND

Bitterfittan 2

Leopard, 317 s.

 

Ida Ölmedal är vikarierande biträdande kulturchef på Expressen.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag