Det är med
pappaskribenter som med damerna inom tennisen: länge var det det andra könet som fyllde läktarna och som kammade hem applåderna. Men när herrarna till slut bara slog stenhårda smashar och volleys tröttnade åskådarna och började i stället intressera sig för de snygga tenniskvinnorna som spelade lite långsammare och värdigare.
Och liksom tenniskillarna har mammaskribenterna inte haft något val: att slå hårt och slopa finliret har varit ett måste för att inte bli sopad av banan.
Doftsensation. Andreas Ekström har näsa för bebisar. Dock ej Andreas Ekströms näsa och bebis på bilden. Detta är nu alltså inte de nya pappaförfattarnas problem, i alla fall inte pappa-bloggaren Hemliga Pappan, som länge skrev inkognito på nätet och som nu när hans bloggar ges ut i bokform avslöjar att han är Andreas Ekström, kulturskribent på
Sydsvenska Dagbladet.
Jag kan tycka att
det är lite synd att AE röjer sin identitet. Han är så tidstypisk och allmängiltig att han hade kunnat vara utsänd av högre makter.
Hemliga Pappan borde vara JämO:s, BO:s och Centerkvinnorna våta dröm.
Andreas Ekström anses vara en av landets mest begåvade yngre skribenter. Hade han tillhört en tidigare generation 30-åriga män hade han kanske skrivit kultboken om bohemlivet i Paris, ytterligare en roman om en ung författare som super och knullar på Söder, den prisbelönta reseskildringen eller det avgörande krigsreportaget. Generationsromanen.
Men nu är AE född i Sverige på 70-talet och den finaste hedersbetygelsen man kan uppnå är ett Bamse-plåster i skjortfickan. Han längtar hela tiden till pappaledigheten som en tjurfäktare till Pamplona.
Pappan med hemlig bebis
För Hemliga Pappan vill bara lukta på sin nyfödda bäbis, i blogg efter blogg, över nästan 200 sidor. Visst avhandlas också alla tidstypiska dilemman, fertilitetsproblem, kroppsfixering, konsumtionshysteri, miljöförstöring på ett både självutlämnande och utförligt sätt. Men egentligen är HP bara intresserad av att sitta och lukta på sin nyfödda dotter.
AE är så förälskad
i sin lilla familj att det i den här boken egentligen inte finns plats för några andra känslor än kärlek.
Det kunde vara outhärdligt tråkig läsning. Men jag kan inte sluta läsa. Vänder mig om och torkar mina egna tårar för att slippa förklara för min dotter varför jag gråter.
Äntligen kan förläggarna sluta leta efter den nya generationsförfattaren. Det finns ingen ny Jack bland 70-talisterna, i alla fall ingen manlig. De får se sig om bland kvinnorna. Bland männen finns det bara passionerade pappaförfattare som Sigge Eklund och Andreas Ekström.
