Konstnären Cindy Sherman sa för ett par decennier sedan att hon är mer intresserad av det fula än av skönhet. Hon gjorde fotografiska verk där äckligheter och dissonanser utspelar sig i feminismens namn på kvinnokroppens sargade mark.
Så gör också flera unga serietecknare idag: tar det stereotypt lena och hela och river fram en plats åt sig själva där de kan spy ut sin besvikelse över ett ojämställt samhälle.
Nanna Johansson debutbok Fulheten är enkel som en käftsmäll och svidande aktuell, trots att smockan hängt i luften sen suffragetternas tid. I likhet med serieteckningskollegerna Liv Strömquist och Sara Granér väjer hon inte för det rättframma, burdusa och fula.
Johansson är i stället alltigenom programfeministisk och avsiktligt äcklig i sin bok som exploderar av snor, stjärtfejor, gula tänder och svingande pattar.
Utgångspunkten är hur det vore om vi spelade upp samma samhällspjäs men att kvinnorna tog mansrollerna och tvärtom. Då skulle det finnas hundratals varianter av smurfan men bara en smurfo, pungrakhyvlar skulle medfölja i männens skönhetsblaskor och den anonyme Paul skulle bekänna att hans storasyster övervakar honom på dejterna så att ingen stjäl hans blomma.
Det är ett busenkelt koncept, ren och skär symmetri, men likväl generande nödvändigt. Johansson inleder befriande barnsligt med en bild på en bajsande röv, ”skönhet kommer inifrån”, står det.
Symptomatiskt nog upprepar Nina Hemmingsson samma floskelmening i boken Så jävla normal, men där Nanna Johansson är attackerande och karnevaliska är Nina Hemmingsson eftertänksam och bråddjup. Hennes teckningar pekar inte ut någon tydlig förövare och sparkar snarare inåt än i någon förutsägbar riktning.
I sin förra bok Jag är din flickvän nu var Hemmingsson mer inriktad på att undergräva en patriarkal struktur. Precis som Nanna Johansson använde hon sig av tvärtom-metoden för att orättvisorna skulle komma i dagen, men här handlar det mer om helvetsnedstigning än samhällsanalys.

Det slitna mantrat ”skönhet kommer inifrån” är nu ristat på en kritvit ängslig varelse. Denna maskot, flicka eller odjur pillar nervöst med tassarna. Läppstiftet är utsmetat och ögonen svarta som skotthål. Kring ögonen finns fransar som liknar operationsstygn. Bakom henne är det samma sot som i blicken, så varifrån ska hon få sin inre skönhet? Hemmingsson är känd för ångestdrypande humor men här är det mer tvångsmässig upprepning som bär projektet framåt.
Förutom rosenrasande vrede och svartsyn finns ett otal andra feministiska eller alternativa schatteringar på den svenska serietecknarscenen. Vissa är mer samhällsgrå eller fabulerande, men det gemensamma är en surrealism som moonar åt ett invant samhälle.
Emma Rendels debut Allt är allrajt skildrar patetiska vardagssjälar på ett mardrömsäckligt sätt. Kolbeinn Karlsson gör i sin debut Trollkungen tvärtom. Hos honom är det stolta gulliga män som isolerar sig i skogen och föder barn.
Men allt är inte svart eller vitt och i ständig strid. Anneli Furmarks August & Jag handlar om hur ideal får skaka hand med verkligheten. Studenten Siri träffar August Strindberg. Ah, ett gyllene tillfälle att ställa misogynen mot väggen. Men det är inte så enkelt! Framför allt är han en människa, och intresserar Siri som just en sådan.
Anneli Furmarks novell är miltals från Nanna Johanssons appeller och Nina Hemmingssons ursinne men kan kanske behövas som nyansering. Tur bara att de flesta uttrycker sig starkt och sätter hårt mot hårt, eller fult mot kväljande tillrättalagt och förljuget. För det blir riktigt snyggt.
Snyggt jobbat.