Den förbryllar, Simone de Beauvoirs debutroman Den inbjudna, utgiven 1943 och först nu översatt till fullgod svenska.
Nog för att man redan visste att Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres pakt snabbt utvidgades till ett relationstrassel – ”familjen” – utan dess like i europeisk kulturhistoria: genier och begåvningar under påstådd öppenhet i det parisiska avantgardet, ständigt i nya konstellationer och med maktkamp, svartsjuka och aggressioner jämte kärleken och generositeten.
Men två saker slår mig särskilt när jag läser denna roman, enligt förordets Åsa Moberg kanske ”avsevärt närmare sanningen än den av författaren sanningsstämplade memoarversionen”:
Hur kan de bägge framgångsrika genierna – här huvudpersonen och författaren Françoise och hennes teaterman Pierre med vilken hon är ett ”ett” – låta sig förhäxas, domineras och invaderas så av en så lat, antiintellektuell, egoistisk och lynnig tonåring som Xavière? (Verklighetens Olga Kosakievicz, ”en svartmålad version av den
myt vi hade skapat oss av henne”, som Beauvoir senare skrev.)
Hur kan ”familjen” leva så lättsinnigt, uppslukade av sina egna personliga och professionella projekt 1939 i Paris, och så lite bry sig om det allt värre vapenskrammel de hör omkring sig i Europa?
Kriget kommer, men talas bara kort och ytligt om. Och det främst mot slutet då Pierre och skådespelaren Gerbert (Jacques-Laurent Bost, journalisten som Olga sedermera gifte sig med) rycker ut och Françoise och Xavière kommer på att älskarna faktiskt kan dö. Om Hitlers illdåd några hundra kilometer därifrån icke ett ord.
Under tiden händer inte mer än att Françoise, Xavière, Pierre, Gerbert och en handfull
bipersoner rör sig fram och tillbaka mellan teatern, kaféerna, nattklubbarna och hotellet (hej då hushåll). Där har Françoise och Pierre
inhyst sin lilla ”svarta pärla” till parasitära dotter, opålitliga älskarinna och med sitt besynnerliga, incestuösa medvetande. Helvetet är de/n andra.

Frånsett dessa undringar och ett långdraget och repetitivt tjatter i de många dialogerna, ger Den inbjudna en tämligen unik inblick i en urban, försöksfrigjord livsstil som det skulle dröja länge tills vi skymtade i Sverige. Den visar att det fanns ett visst svängrum för kvinnor, medelklasstjejerna var trots allt inte dömda att förbli familjeflickor. Men kvinnorna hade ännu inte lärt sig – eller lärt av Beauvoir – att deras villkorliga frigivning med sitt känslokaos och sin destruktivitet kunde tolkas i termer av patriarkat och kvinnoförtryck.
Françoise strider frenetiskt för att hon existentialistiskt ska kunna ”acceptera nästan vad som helst just för att det står mig fritt att välja hur jag ska förhålla mig”. Det handlar om att ”välja sig själv” och aldrig definiera sig som offer. Det går så där. Det vill säga dåligt.
För här flockas svartsjukan, tvivlet på den egna upplevelsen, avskyn mot hyckleri och feghet, kravet på tänkandets konsistens och koherens. En tanke ska inte vara teoretisk, utan något man upplever. En bekant livsstilshets.
Så Françoise inser snart att ”vi två är ett” inte är sant, att det har ”varit ett sätt att slippa oroa sig” och att hon ”begått misstaget att använda honom för att skaffa sig ett existensberättigande”.

Men ännu är Françoise/Simone alltför samtidigt grandios och förtryckt för att sätta det i ett könspolitiskt sammanhang. Det är nästan ett decennium kvar till Det andra könet. Vi kan bara retrospektivt tacka alla dessa nyssmoderna kvinnor som utforskade detta med sina kroppar innan Beauvoir utrustade dem med sina tankar.