På Youtube ligger, sedan i somras, en av Aidsjourens gamla kampanjfilmer från 1988 utlagd. Det är en kort film, bara en halv minut lång, utan klipp. En smal man med välansat skägg tittar rakt in i den stillastående kameran och säger: ”Det går rätt många Sighsten-historier just nu. Har ni hört den här, till exempel? Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska gå bort.”
Mannen heter Sighsten Herrgård och är berömd designer och festfixare. Vitsen handlar om honom själv, men han punkterar den med en så allvarlig och samtidigt trotsig blick att det är svårt att tro att han, som just givit aids ett ansikte i Sverige, om mindre än ett år ska tyna bort på ett sjukhus i Stockholm. 46 år gammal.
Tidigare samma år har han utnämnts till Sveriges modigaste man. Framstår redan då som en tragisk inhemsk hjälte i ett världsomspännande pandemiskt drama.

I efterhand kan 80-talets aidsepidemi betraktas genom rastret av en antik grekisk tragedi. Men i Carl Otto Werkelids nyligen återutgivna samtalsbok Sighsten påminner Sighsten Herrgård till en början mest om Henrik Ibsens Peer Gynt:
En drömmande yngling som trotsar såväl föräldrar som den borgerliga bakgrundens alla förpliktiganden och ger sig ut i världen. Festar runt i London, New York och Teheran. Ligger i i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Designar, i boken liksom i förbifarten, en unisexoverall som blir en internationell succé. Utnämns till en av världens mest välklädda män, blir rik, hänger med prinsar och prinsessor. Till synes komplett sorglös och, i viss mån, befriande amoralisk. Offentlig och uppburen så det bara sjunger om det – förekommer regelbundet i den så kallade kolorerade veckopressen.
Samtidigt präglad av en sorts jagad rastlöshet som varken mättas av sena nätter på de festande bergatrollens inneklubb Alexandras eller resor kors och tvärs. Han – bisexuell förstår han tidigt att han är – flyr närmast periodiskt från kvinna till man till kvinna till man. Varför begränsa sig när man kan få allt?
Det förefaller liksom självklart att den manlige sambo han för tillfället delar lya med på Ringvägen i Stockholm tjänstvilligt ska flytta ut, utan att protestera, när Sighsten raggat upp en ny kvinnlig modell på något hotell någonstans i världen och vill börja om på ny kula.
I slutet av 70-talet får han ett sammanbrott. I dag skulle vi förmodligen kalla det utbrändhet. Livet går för fort. I likhet med Ibsens rucklare tycks han ha fastnat i en konflikt mellan bohemeriets breda väg och livsuppgiftens anspråksfullt smala.
På ålderdomen byter Peer Gynt spår. Sighsten Herrgård ska alldeles strax tvingas göra något liknande, bli en symbol för en kollektiv angelägenhet som förtigits alldeles för länge.

För det enskilda ödet måste naturligtvis, i ett ordentligt drama, problematiseras utifrån ett bredare perspektiv, en läsart. Under tiden som Sighsten för sin, för gayvärlden, så tidstypiska libertintillvaro utvecklar ovanligt många homosexuella män hudcancer på de arenor där han hemtamt rör sig, i gaykvarteren i Paris, San Francisco och New York.
Cancerformen går under namnet Kaposis sarkom – en sällsynt och i vanliga fall inte ens särskilt dödlig variant som dittills mest drabbat äldre judiska och italienska män. Börjar som lilaaktiga fläckar, men blir i dessa nya fall efter hand allt svårare och komplicerad. Offren dör i hemska plågor, läkarkåren står helt handfallen. Sjukdomen kopplas så småningom till immunförsvaret, det börjar talas om en ”gay related immune deficiency”, GRID, antalet insjuknade bara ökar och ökar.
Som i alla antika tragedier finns det redan i aidsdramats första akt en kör som varnar för den annalkande katastrofen och protagonister som inte lyssnar.
Eldsjälar inom den amerikanska läkar- och forskarkåren fastslår tidigt att viruset är sexuellt överförbart, myntar akronymen aids och kräver ökade anslag för vidare forskning. Det brinner i knutarna – en läkare berättar i Randy Shilts klassiska reportage om epidemins första år, And the band played on, om hur han, när han talar med en patient om dennes sexliv, ser hur ett nästan oändligt nätverk av sexuella kontakter förgrenar sig under varje enskild person patienten haft samlag med.

Men den relativt nyvalde presidenten heter Ronald Reagan och har gått till val på att dramatiskt minska de offentliga utgifterna. Regeringen ser ingen anledning att av folkhälsoskäl och framför allt inte av ekonomiska diton lägga krut på en sjukdom som främst tycks drabba promiskuösa bögar som, enligt den gängse bilden, fistfuckar varandra och sniffar poppers på bastuklubbar. Kalla handen, ständiga avslag.
Läkarkåren och den växande skaran av aidsaktivister som gör allt för att baxa upp frågan på samhällsagendan antar allt mera skepnaden av en Kassandra eller en nattfjäril som gång på gång slår mot fönsterrutan.
Mainstreammedierna lyssnar, till exempel, inte – hittills har inga riktiga människor drabbats. Först när blödarsjuka går under i aidsrelaterade sjukdomar frigörs det spaltutrymme.
Ej heller gaymedierna är till en början särskilt villiga att uppmärksamma epidemin. Det är, när smittan 1982 visar sig vara mer än en marginell företeelse, bara 13 år sedan upproret mot polisrazzian mot gaykrogen Stonewall i New York – den moderna hbt-rörelsens startskott – och fem år sedan öppet homosexuelle politikern Harvey Milk sköts ihjäl i stadshuset i San Francisco.
Det är därför viktigt att hålla enad front och inte vika en tum för samhälleliga inskränkningar: en eventuell dödlig bögsjukdom skulle såväl kunna skrämma tillbaka de sexuella minoriteterna i garderoben som ge homofoberna vatten på sin kvarn. I stället för att använda de offentliga badinrättningarna – där storstadsbögar träffas och knyter anonyma sexuella kontakter – som informationscentraler om epidemin slås de på flera ställen igen med följden att klientelet, som definitivt inte tänker gå i celibat, till en början inte lär sig ha säkrare sex.
Upplysning och kampanjmaterial är, med andra ord, redan från början en bristvara i aidstragedin. Det är i skenet av denna tystnadskultur Sighsten Herrgårds insats som folkbildare och svensk aidsdebatts första offentliga whistleblower måste ses. Han blir, i Sverige, ett livsviktigt ansikte utåt. Han bryter mot tystnaden, han bryter mot skammen han förväntas känna över att ha blivit drabbad. Och vågar göra det inför kameror som bokstavligt talat dokumenterar hans omöjliga kamp mot syndromet offentligt.
”Vi tänker inte dö i tysthet längre. Vi ska bli medborgare”, som aidsdrabbade Prior säger i Tony Kushners drama Angels in America.
Det förblir oklart när och hur Sighsten Herrgård ådrar sig sin hiv-positiva status. I Sighsten säger han sig själv inte veta, han har knappast levt som en nunna. Vem gjorde det, de där åren på 70-talet? Klart är dock att han redan hunnit se flera av sina närmaste duka under i aidsrelaterade sjukdomar. Kärleken Roar, till exempel, som blir det första svenska dödsoffret.
De första rapporterna om att aids till slut nått Sverige har, i mitten på 80-talet, redan fått läkare och debattörer att prata om tvångsinternering av hiv-positiva i läger alternativt förse dem med tatueringar. På nyheterna visas bilder av hur avlidna i aidsrelaterade sjukdomar stoppas ned i svarta sopsäckar av vårdpersonal med ansiktsmask och gummihandskar.
Det är då Sighsten möter allmänhetens blick på riktigt för första gången. Den 29 juli 1987 samlar han till presskonferens och tillkännager sin hiv-status. Med läkaren Pehrolov Pettersson vid sin sida säger han att han vill använda resten av sitt liv till att göra något meningsfullt. Han talar om att skammen och hysterin måste motarbetas. Han säger att han vill få den svenska allmänheten att se ”trollen i ögonen”.
Peer Gynt, som flyr just bergatrollens festsalar när de vill att han ska bli en av dem efter en hel natts intensiv dans, har till slut kapitulerat. Han kan inte fly längre. Vill det kanske inte heller. Har till slut blivit ett otäckt väsen i allmänhetens ögon. I själva verket dock förvandlats till ädling.
De två sista åren av sitt liv gör Sighsten Herrgård remarkabla insatser för opinionsarbetet kring hiv och aids – trots att både han och hans mamma mottar hot för hans öppenhet. Medan Shilts i And the band played on skildrar inledningen på det stigande amerikanska raseriet inför en samhällelig majoritet som svikit sina avvikare, den tilltagande radikaliseringen som så småningom ska utmynna i framväxten av såväl en queer teori som aktivism och identitet, talar Sighsten i sin bok lågmält om tolerans och ökad förståelse. Svenskt pragmatisk in i det sista, trots sin uttalade aversion mot jantementalitet och bonnighet. Allt medan resten av världen står i brand. Det är ett tålamod som i dag nästan verkar obegripligt.
Hur stod han ut med att höra pöbelns illvilliga skämt? Hur hade han orken och modet att vända på det i den där informationsfilmen på Youtube?

Det är 20 år sedan Sighsten Herrgård gick bort och 16 år sedan Randy Shilts gav upp andan i följderna av samma syndrom. Nästan samtliga intervjupersoner i And the band played on är också döda. Vreden som den numera assimilerade gayvärlden riktade mot majoritetssamhället har, efter bromsmedicinernas intåg, slagit över i en häpnadsväckande likgiltighet inför den nya globaliserade tidens outcasts: de miljontals aids-drabbade i Sydländerna. Solidaritet är, som bekant, en färskvara och erfarenheterna av en katastrof behöver inte nödvändigtvis innebära att man vårdar de traumatiska minnena av att stå utanför.
På Youtube lades, för bara åtta månader sedan, ut en nyproducerad film där en animerad Sighsten Herrgård drar skämt av kalibern ”Vad får man om kör upp en vev i röven på en bög? Jo, ett hiv-positiv”.
Det är aidstragedins 28:e år och trots att det initiala dramat i breda lager anses vara över känns det på något oroväckande sätt som att ridån inte lär falla på länge än.