ROMAN
CHRISTER ERIKSSON | Lägg en slant under tungan | Symposion, 199 s.
Det är inte ovanligt att söner inväntar faderns fysiska död innan de begår offentligt karaktärsmord på honom. Det beror ofta på att barnets inpiskade rädsla för bestraffning består hos den vuxne sonen så länge den dominante patriarken ännu är i livet. Men att hålla inne med de sårande orden kan också vara en sorts hänsyn, en gest av kantstött kärlek som varken slag eller hån helt har kunnat utplåna.
Den uppskjutna uppgörelsen visar hursomhelst hur förlamande en fars grepp om en sons nacke kan vara. De smärtsamma barndomsminnena kan ligga inkapslade i decennier. Först med faderns bortgång får sonen kraft och mod att knacka upp förhårdnaderna som har skavt i hans själ och göra upp med hans demon.
Det kan ske i öppen form som Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009) eller dolt i en roman som Peter Handbergs Skuggor som kom tidigare i år. Få har dock behövt vänta så länge på faderns död som Christer Eriksson, vars far, konstnären Elis Eriksson, gick bort ett halvår före sin 100-årsdag 2006, då sonen hunnit bli 63.
Man har skymtat interiörer från föräldrahemmet i ett par av hans tidigare böcker, men det är först med den nya romanen Lägg en slant under tungan som hans fadersrelation ställs i centrum. Detta dock sagt med reservation för att det rör sig om en roman, inte en självbiografi. Varken far eller son nämns med namn i boken, den senare framträder rentav under aliasbeteckningen Minnet som för att markera både distans och otillförlitlighet.
Romanen utspelar sig i nuet vid faderns dödsbädd - den döende har ingen hjärnfunktion kvar. Härifrån söker sig sonens, Minnets, tankar tillbaka i det förflutna, huvudsakligen till ett antal episoder i barndomen, från vilken faderns auktoritära uppfostringsmetoder lämnat efter sig ännu oläkta ärr i den medelålders mannens sinne.
Det mest utmärkande för denna faderstyp - inte alls ovanlig bland 40- och 50-talets patriarker med hemmafruservice - är hans absoluta självtillräcklighet. Hans vilja är familjens lag, hur bisarr och okänslig för andras behov den än är. Hans åsikter om politik, konst och världens affärer är de enda rätta, avvikande uppfattningar har bara idioter. Allra minst visar han, så konstnär han är, någon förståelse för sonens sinnelag, intressen, rädslor och betänkligheter. Lyckas sonen inte kopiera fadern i allt, så är det kopian det är fel på, inte originalet.
Ändå är detta skoningslösa fadersporträtt - med undertiteln "Rapporter från ett laboratorium" - inte hatiskt, det går stråk av kärleksfull förståelse genom det, framglimtande likt de korta ögonblick av vänlig omtanke fadern någon gång visade. Kanske för att normalisera huvudberättelsen, sticker Eriksson här och var in kortnovellistiska avvikelser, där figurer med tillnamn som Hunden, Starken, Gubben uppträder som i förvrängda speglar i ett allegoriskt bestiarium.
Christer Eriksson har likt mytens Aeneas avlastat sig fadersbördan. Dörren från laboratoriet är öppen.
