Salman Rushdie bestämmer sig för att gå långsamt mellan bildörren och huset. Det är ju annars där det brukar hända, berättar killarna från Special Branch, det var där som John Hinckley jr lyckades skjuta Ronald Reagan trots att alla säkerhetsvakter agerade exemplariskt.

Killarna från Special Branch visar videon för Rushdie, av pedagogiska skäl. De berättar att israeliska ambassadörer brukar vara väldigt bra på att kila kvickt mellan bil och hus. Själv bestämmer han sig för att alltid gå långsamt över trottoaren. Annars skulle han låta det där andra tänkandet få makt över honom.

Det kan se ut som en tom demonstration. Hela Rushdies självbiografi är annars ett 632-sidigt uttryck för att det där andra tänkandet tar makt över en människa. Han skriver en bok, Satansverserna, som genomströmmas av lätthet, en bok där en man kan överleva en terroristattack genom att tyngdlöst sväva ner från det kapade och sprängda planet. Där en skådespelare ena dagen kan vara Krishna, andra dagen Buddha, nästa den muslimska stormogulen Akbar. Där religioner och gudar och myter och profeter flyter ihop i språkets och fantasins och berättelsens stora varma flöde. Och han kan inte hindra den boken från att bli indragen i ett tänkande som är lika trångt som en trottoar är bred.

Hela självbiografin skildrar ett liv som levs mellan bildörr och hus. Titeln, hämtad från Rushdies täcknamn när han håller sig gömd från mördarna - Joseph Conrads och Anton Tjechovs förnamn, ett trotsigt försök att hävda sin identitet som berättare.

Dramaturgin, uppbyggd från scenen där ett telefonsamtal på alla hjärtans dag 1989 meddelar Rushdie att ayatollah Khomeini dömt författaren till Satansverserna till döden för hans bok.

Fatwan är det yttersta uttrycket för viljan att tvinga in hans roman i det andra tänkandet, men det finns hundratals varianter: de som menar att Rushdie på olika sätt har sig själv att skylla, de som vill förklara reaktionerna mot hans bok efter ett politiskt schema där romanen står på "Förtryckarnas" sida gentemot "de Förtryckta". Roald Dahl kallar honom "en farlig opportunist", John Le Carré menar att man inte kan vänta sig att "ostraffat kunna förolämpa stora religioner", vår egen Jan Myrdal uttalar att Khomeinis fatwa "möjliggjorde... för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde".

Över 20 år senare fortsätter försöken: i Hatet mot muslimer från 2009 förklarar Andreas Malm reaktionerna mot Rushdie med att Satansverserna "tycktes" – Malm talar försiktigtvis nog inte om vem som tyckte detta – "blåsa liv i några av de mest medeltida fördomarna om islam".

Rushdies självbiografi blir med nödvändighet ett försök att gå långsamt över trottoaren. Att försöka behålla värdigheten – tyngdlösheten – i en situation som tvingats på honom. Att hitta komiken i livet med Special Branch-agenter som heter sånt som Will Wilson och Will Wilton och ibland "meddelar apropå ingenting att han fått sig ett skjut kvällen innan" och ibland ställer upp och spelar rugby med 10-åriga sonen Zafar i parken.

Han måste gömma sig bakom en köksbänk när det knackar på dörren. Han måste själv betala för de hus som säkerhetstjänsten godkänt. Två äktenskap spricker i den tioåriga isoleringen, en gång – "den värsta dagen i mitt liv" – svarar sonen inte i telefon på avtalad tid eftersom exfrun glömt att höra av sig efter en försenad skolpjäs. Han tillåts inte flyga med några flygbolag och inte besöka födelselandet Indien.

Och det värsta är ändå vanmakten över att allt detta tvingats på honom av människor som avsiktligt missförstått honom – "Om man ägnade nästan fem år av sitt liv åt att kämpa med ett stort och komplicerat projekt, försöka brotta ner det på marken, få det under kontroll och ge det den skönaste form ens talang tillät – och om verket när det kom ut mottogs på detta fula, snedvridna sätt, då var det kanske inte värt besväret."

Sen är det en annan femma att situationen tvingar självbiografin att hamna på tackkortsnivå ibland - alla dessa människor som varit äkta vänner i nöden och förtjänar omnämnande, personalen på det och det sjukhuset som varit "fantastisk".

Ibland glider den över på tjafsnivå, eftersom en mordhotad romanförfattare inte nödvändigtvis blir en ädel människa – tjafs med exfruar, tjafs med författarkolleger. Den extremt höga skvaller- och namndroppningsfrekvensen är en lite pinsam njutning. Särskilt om man redan läst Martin Amis Experience och Christopher Hitchens Hitch-22 och fått en variant av grälet som slutade med att Amis och Rushdie höll på att ge varand-ra på käften (handlade det om Samuel Beckett, eller om att Rushdie bad Amis fru Isabel Fonseca att fara åt helvete och vägrade be om ursäkt?) Men på det hela taget gör allt det där boken tyngre, inte lättare.

Nej, det som blir kvar är kärleken till berättelsen. Inte berättelsen som tillhygge för att förolämpa någon, inte berättelsen som underordnad politiken: till berättelsens egenvärde, eftersom människan är det enda djur som kan berätta historier.