Författare och presumtiva hjältar har en sak gemensam – den som vill bli ryktbar gör klokt i att dö ung. Stieg Larssons kriminalromaner skulle knappast ha fått ett sådant genomslag världen över om inte hans död vid 50 års ålder hade föregått utgivningen och skänkt böckerna ett slags tragisk nimbus, en ton av slutgiltighet som i läsarens undermedvetande förhöjer spänningen och ger den en existentiell dimension den annars inte skulle ha haft.
50 år var också den chilenske författaren Roberto Bolaño när han dog i väntan på en levertransplantation 2003. Till skillnad från Larsson hade han då publicerat en rad böcker, men det var först efter sin död som han blev ett världsnamn, framför allt genom översättningarna till engelska. Nu kommer hans böcker i rask takt på språk efter språk.
I första hand är det den 700-sidiga romanen De vilda detektiverna (1998) som översätts; den kom på svenska 2007 och finns nu också i pocket. På samma förlag – Tranan – föreligger nu även kortromanen Om natten i Chile (2000), samtidigt som Bolaños sista, postumt publicerade roman, den väldiga 2666, nyligen givits ut i USA i en hyllad och omskriven 900-sidig volym, fyra år efter det spanskspråkiga originalet.

Bolaños romaner lär visserligen aldrig bli samma exempellösa bästsäljare som Stieg Larssons – de tillhör skilda kulturella kretslopp, om nu Bourdieus gamla term fortfarande är giltig. Men lika lite som titeln De vilda detektiverna ska förleda någon att tro att det är en kriminalroman, bör talet om kulturella kretslopp skrämma någon från att läsa Bolaño.
Han är allt annat än svårläst, vare sig stilistiskt, syntaktiskt, berättartekniskt eller tankemässigt.
Snarare kan man tala om en lättillgänglighetens försåtlighet – det rör sig mera under ytan, inte minst inomlitterära referenser, än vad läsaren anar eller genomskådar eller ens behöver veta.
Det som placerar Bolaño i det ”finkulturella” kretsloppet är alltså inte att han skriver ”svårt och krångligt” – möjligen kan interpunktionen i Om natten i Chile vålla viss momentan möda – utan hans romanpersoner. De befinner sig nämligen själva i detta kretslopp – de är författare, kritiker, förläggare, professorer.
”De vilda detektiverna” är sålunda en grupp avantgardepoeter som i mitten på 70-talet försöker spåra en kvinnlig föregångare som försvunnit någonstans i norra Mexico 50 år tidigare. Jagberättaren i Om natten i Chile är en prästutbildad kritiker och poet som på dödsbädden försöker urskulda sitt medlöperi under Pinochetregimen. Och i den mäktiga 2666 – som Bolaño egentligen ville ge ut i fem separata volymer – möter vi först fyra litteraturkritiker som är experter på den tyske författaren Benno von Archimboldi, ett slags Pynchon-persona som gömt sig för offentligheten, för att till sist presenteras för Archimboldi själv under hans ursprungliga namn Hans Reiter.

Namnet Archimboldi förekommer också i De vilda detektiverna, och det är inte den enda anknytningen till 2666. Även spåren efter Archimboldi leder till samma stat – Sonora – i norra Mexico och samma stad – Santa Teresa – på gränsen till USA, där de vilda detektiverna letade efter sin poet.
Santa Teresa är till skillnad från Sonora ett fiktivt namn, men har sin förebild i miljonstaden Ciudad Juarez (som dock ligger i grannstaten Chihuahua). Och det är en stad som på senare år har blivit illa beryktad för en lång rad ouppklarade kvinnomord – 400 under drygt ett decennium.
Den fjärde och längsta av de fem ”böckerna” i 2666 är en omdiktning av denna makabra verklighet, där likfynd efter likfynd interfolierar en berättelse om polisens undermåliga arbete och mord-offrens förbindelser med stadens mer eller mindre depraverade maktelit. En man, en amerikansk medborgare med tyskt ursprung, fängslas som misstänkt – alltmedan morden fortgår – och han ska omsider visa sig ha viss anknytning till författaren Archimboldi.

Fast vid det laget har de fyra Archimboldi--experterna givit upp efterspaningarna och försvunnit ur handlingen. Så ser det ut i Bolaños vindlande berättelser – folk dyker upp och försvinner för att inte mera höras av. Sidohistorier utan avgörande betydelse för helheten får skena i väg lite på fri hand. Huvuddelen av De vilda detektiverna består av en lång rad vittnesmål om två mexikanska poeter – den ena av chilenskt ursprung och uppenbart Bolaños alter ego – vilka stuckit till Europa och, smutsiga och på svältgränsen, hankar sig fram år efter år i Frankrike och Spanien.
2666 – vars titel jag tillåter mig att tolka som vilddjurets (666) andra uppenbarelse – kan inveckla sig i de till synes mest disparata sidohandlingar och utvikningar, i synnerhet i slutboken om Archimboldi/Reiters ungdom, där Bolaño på något märkligt sätt lyckas fånga in den europeiska 1900-talshistorien i ett slags kalejdoskop, med Dracula och Sisyfos som mytiska skärvor bland sovjetiska dissidenter och tyska judemördare.
Jag läser denna tjocka roman under oavbruten fascination, men med en misstanke om att den döende författaren kanske ändå inte hann slutredigera sitt väldiga manus.
Fast så lär inte vara fallet. Den engagerade digressionen är helt enkelt Bolaños litterära metod. Han har som ingen annan samtida författare jag känner till gjort pikaresken till 2000-talets mest självklara litterära uttryck – den oroliga splittringen som behärskat framskridande berättelse, den abrupta kanalväxlingen som kontrollerat litterärt grepp.

Fotnot. I dag kommer Roberto Bolaños bok 2666 ut på svenska på Albert Bonniers förlag i översättning av Lena E. Heyman.