Efter 1 100 sidor påträngande Robert Fisk finns risk för bestående lässtörning. Jag är övermätt och utmattad, ögonen sticker, hornhinnan vibrerar och ett distinkt illamående närmar sig. Det kanske är lukten av lik, sönderskurna kroppar och kletigt blod som övermannar mig. Eller är det sista kapitlet från Bagdad som är överdosen? När Fisk stirrar på självmordsbombarnas morgonjobb med en stadsbuss, ser lårben och delar av ryggraden glittra under styrstången och noterar sedan i blocket att ”Det finns kött på vägen”.
Fisk kom till Mellanöstern som reporter 1976. Två år senare reste jag första gången runt bland Libanons bombruiner och enkla gerillabaser. Efter tre decennier började mitt intresse ebba ut. Jag hade fått nog av tilltagande mörker. Men Fisk vill bara ha mer, alltid vid fronten, på plats, nära att kräkas men utan minsta mättnadsreflex.
Här samlas Mellanösterns alla fasor från 1976 till nu. Boken är fantastisk men egentligen oläslig: monstruös, bortom all kontroll och totalt over the top. Krig handlar inte om seger eller nederlag, skriver han, utan om döden och att ta livet av människor.
I det ögonblicket tar jag honom i hand. Och han håller ord.
Här finns inga ursäkter. Fisk hatar alla tyranner, generaler, bombkastare och maktpolitiker. Men mest hatar han Saddam Hussein. Räkna inte med analys, här finns bara berättelser från slakthusens vardagsjobb. Det är en morbid, men realistisk dödsbok: han går på slagfälten, beskriver hur människor slits sönder, hackas i bitar, ropar på hjälp, pulvriseras och besöker sedan gravplatserna. Och visst, han koketterar med sin egen dumdristighet, med begäret att finnas nära döden: ”Det finns något mörkt i alla våra själar, som kräver en förståelse av ondska snarare än av godhet.” Varje sida är en avgrund.
Fisk binder samman alla de krig som annars behandlas separat. Mellanöstern blir till ett enda stort konfliktfält som öppnas med Englands och Frankrikes intrång vid första världskriget – samtidigt som Fisks pappa svettades i Europas skyttegravar – och nu accelererar in i ett regionalt världskrig.
Två krig skjuts i förgrunden och tillmäts oväntat stor betydelse, nämligen de värsta av alla: Iraks angreppskrig mot Iran 1980–88 och inbördeskriget i Algeriet under 1990-talet. Där är Fisk som bäst. Men man får läsa på egen risk. Om gasade iranier som hostar blod, som tappar huden i stora sjok, som långsamt kvävs till döds i tusentals på tysta slagfält eller sjukhus: ”Det enda man hör är ett skavande ljud: de andas tungt.” Eller den algeriska mardrömmen där islamister inte snittade offrens halsar, utan sågade sig in mot ryggradsbenet, mödosamt, långsamt med sprutande blod och plågade skrik.
Jag tror Fisk försöker berätta om historiens makt. Att Mellanösterns folk har minne, är historiskt hypermedvetna och ser konfliktens kontinuitet; hur lögner, övergrepp och tyranni hänger samman. Samtidigt som västvärlden försöker utplåna samma minne. När Fisk berättar om Abu Ghraib är det därför självklart för honom att påminna om fängelsets betydelse som terrorns centrum under Saddam Hussein. Han noterar att bin Laden alltid använder historiska referenser. Men att Bush och Blair aldrig gör det.
Mörkret tätnar och jag undrar vad Fisk egentligen vill. Han har ingen politik, ingen lösning på nånting mer än att lämna människor i fred. Boken slutar mitt i berättandet, som om han utmattat somnat vid datorn. Valen i Irak är bokens enda ljusning: ”Sällan får man uppleva kollektivt mod i denna skala”. Men sen gick det också åt helvete.
Vid ett tillfälle säger en taxichaufför i Beirut till honom: ”Vi har haft tur som är vid liv.” Ja, tänker Fisk lättat. Alla som lyckats överleva i Mellanöstern har haft tur.
Men det här är en bok om alla de som inte hade tur. Den finns där, orimligt omfångsrik, som en påminnelse att de faktiskt levt, att de borde fått leva.
Och jag måste medge att jag gråtit över dem när jag läst.
