Svenska politiker är som folk är mest. Exempelvis tycker de om att sjunga. Fredrik Reinfeldt kan sin Magnus Uggla utantill och Mona Sahlin deltog redan som tolvåring i schlagerfestivalen som körtjej bakom Jan Malmsjö i ”Hej clown!”.
Ur det perspektivet finns det ingenting chockerande med att radioprogrammet Kaliber i helgen avslöjade att en sångartropp ur Sverigedemokraternas partiledning stämt upp i några klassiska pärlor ur vit maktmusikens fatabur och en och annan tyskorienterad hymn.
Vad ska man säga om dessa migrationskritiska madrigaler mitt på Östersjön? Körslaget på kryssningskonferens? Vågmästarsångarna från Nürnberg?

För visst rycker det fortfarande lite i den sverigedemokratiska högerarmen, även om den numera är inpackad i en Dressmankavaj i stället för en armbindel. I den reportagebok som Sveriges Radios politiske reporter Pontus Mattsson ger ut i dag, Sverigedemokraterna in på bara skinnet, berättas om fyra unga män som brukade dricka öl till Jörg Haiders ära på den österrikiska restaurangen Rauhrackel i Lund i början av 00-talet. Så småningom bildade de Nationaldemokratiska studentföreningen och firade 30 november med kransnedläggning och hyllningsdikter till Karl XII.
De fyra var Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. I dag kallas de ”fantastiska fyran” och har i egenskap av partiledare, partisekreterare, presschef och chefredaktör full kontroll över det politiska parti som enligt den senaste opinionsmätningen är större än både Centern och KD och kan få en vågmästarroll i riksdagen efter nästa val. Partiledaren Åkesson är dessutom, som inslaget i Kaliber visade, en hängiven allsångsentusiast, även om han i dag hellre talar om Dire Straits än om ungdomsidolerna Ultima Thule. Det ligger ju mer i linje med hans strävan att förvandla SD från en klubb för heilande högerextremister till ett parti för ”helt vanliga människor med helt vanliga åsikter”, som han beskrev det 2005.

Sverigedemokraterna in på bara skinnet är en hängiven och gedigen reportagebok och ett bevis på att man inte behöver någon dold mikrofon för att höra hur den verkliga pulsen slår i partiet, under den felknutna slipsen: ”Det är klart att det är långa köer för tandläkare i Sverige. Vi har ju lagat tänderna på varenda jävla kärring i Europa”, säger en partifunktionär, helt öppet. ”Det är de degenererade muslimerna, de har knullat sönder hela Europa och de håller på att förstöra gamla Sverige”, menar en annan.
Återigen. Vad ska man säga? Svennebananer i pyjamas? Eller en keps bland hermelinerna? Mattsson visar att främlingsfientligheten fortfarande är partiets kärna, trots försöken att förpacka den i gyllene dosor: ”Formerna och tonfallet har förändrats genom åren, men huvudbudskapet har förblivit detsamma; det är det svenska som ska försvaras mot hotet som kommer utifrån”. Det är det mångkulturella samhället som inte fungerar.
Ur sverigedemokratiskt perspektiv var Mona Sahlin därför en drömmotståndare när hon valdes till S-ledare 2007. ”Go Sahlin, go”, skrev Richard Jomshof i SD-kuriren inför partiledarvalet. Sahlin står nämligen för allt Sverigedemokraterna avskyr: hon är ointresserad av motorsport, daltar med invandrare och deltar i Pridefestivalen. Hennes och Wanja Lundby-Wedins senaste turer har knappast försämrat Sverigedemokraternas möjligheter till bonus i väljarkåren.
Jimmie Åkesson är dock tillräckligt professionell för att vara medveten om behovet av bredd:
”Vi behöver också någon mjukare fråga”, säger han på ett av de partimöten Pontus Mattsson har besökt. Han vet inte vilken. Klimatfrågan, kanske. Eller äldrevården?
Det är en tydlig bild av den moderna politikens avideologisering. Kanske är Sverigedemokraterna inte så unika ändå. För vad är skillnaden mot när de nya Moderaterna rensade ut golfbyxorna ur bunkern eller när Miljöpartiet gjorde processen kort med näverslöjdare och Kånken-ryggsäckar?
Det är politik som professionell PR. Där har vi en målgrupp! Pang på powerpointen! Åkessons sverigedemokrater har till och med komponerat en alldeles egen partisång, en trevlig trudelutt med namnet ”Blåsippans väg”.
Den sjöng de dock aldrig på färjan.