Efter två ganska rakt berättade böcker om genusfrågor, som knappast skulle falla Göran Hägglund på läppen, återvänder nu Pija Lindenbaum till den genre där hon är som bäst: fantastiken. Siv sover över rör sig i samma gränsland mellan dröm, fantasi och relationsrealism där de tre Gittanböckerna utspelar sig.
Och säkert är det ett tecken att det är just Gittan som på försättsbladet vinkar åt lilla Siv innan hon tillsammans med sin pappa försvinner i sin nya bästis Cerisias vindlande våning för att sova över – för första gången.
Cerisia har ett lika symboliskt som passande namn i sin hemmiljö, en intensivt rödviolett korridor, ”luguber” på samma sätt som man föreställer sig lägenheten i Klas Östergrens Gentlemen. En mamma i bussarongdräkt och träkulor runt halsen tar emot, innan Siv sugs in en annan familjs vardag, främmande och ju mer skrämmande desto mer natten närmar sig.

Lindenbaums bild av Cerisias familj är på pricken: en välordnat bohemisk innerstadsborgerlighet
– Göran Hägglund skulle väl kalla den ”vänstereliten” – i en lägenhet med karaktär: köksö, bröstpaneler, kakelugnar, djupa fönsternischer, lite för vräkiga Room-soffor och couscous till middag.
Pija Lindenbaum är barnboksförfattare, men jag vet nästan ingen som har en bättre blick för dagens urbana vuxenhet.
Men framför allt är det barnen som står i centrum, deras relation till varandra och till omvärlden: Sivs motvilja mot den hund som för Cerisia är så gullig, den äckliga lukten av marsvinen och den långskånkige storebrorsan med hörlurar och skor i sängen.
Och så förstås det mest förbjudna: att Cerisia bryter mot den oskrivna regeln om att man ska vara snäll mot sina gäster.
Själva livets dramaturgi är dock densamma för små och stora: det är alltid roligast före, innan spänd förväntan övergår i verklighet och dagens erfarenheter förvandlas till nattens drömmar. Sivs dröm – om det nu är en dröm – när kompisen själviskt har somnat är en blandning av munter surrealism och klassisk skräckfilmsscenografi.

Vi har läst den här boken ihop nästan varje kväll i två veckor, ett sällskap på 4, 6 och 9 och 39 år. Vi är lika fascinerade allihop.
Jag tror att det beror på att slutet inte är helt dechiffrerbart; det är inte klart vad som hänt eller ens att det hänt. Vem satte ett plåster på den äckliga hundens vårta? Varför är Cerisia så dum mot Siv? Sover Siv fortfarande? Och hur förhåller sig boken till Calderón de la Barca och drömtematiken under den spanska barocken?
Många frågor, men bara ett klart svar: Pija Lindenbaum är just nu ett av den svenska litteraturens mest självklara genier.