Philip Roth har bara förakt till övers för litteraturforskare, kritiker och kulturjournalister som läser skönlitterära texter som förtäckta självbiografier. Ändå finns det få författare som med sådan tvångsmässig retfullhet utmanar och uppmanar läsaren att dra paralleller mellan liv och verk. Han kan ge huvudpersonerna sitt eget namn eller förse dem med så många av sina egna karaktärsdrag och åsikter att det nästan är oundvikligt att inte uppfatta återkommande figurer som David Kepesh eller Nathan Zuckerman som rena alter egon.
Zuckerman är den flitigast förekommande av dessa skenbara författarkamouflage. Den just utkomna romanen Exit ghost är den nionde boken där han förekommer antingen i centrum eller i periferin. Av titeln att döma gör han dock nu sin definitiva sorti, och han gör det genom att återknyta till romanen The ghost writer från 1979 (på svenska som Spökskrivaren 1980).

Nu är det hösten 2004 och George W Bush blir under de få dagar då romanen utspelar sig vald till sin andra presidentperiod. Zuckerman är 71 (lika gammal som Roth var då) och lever ensam i en stuga i Connecticut, tre timmars bilresa från New York (precis som Roth). Han är en judisk författare som hellre kallar sig amerikansk och har en stor och prisad produktion bakom sig (precis som Roth).
Och han har bara förakt till övers för de litteraturforskare, kritiker och kulturjournalister som läser skönlitterära texter som förtäckta självbiografier (precis som Roth).
Raseriet mot dessa den litterära offentlighetens asgamar är rentav upphöjt till romanens ena huvudtema.
Det andra är ålderdomen. Zuckerman har genomgått en operation för prostatacancer och är sedan dess inkontinent och impotent - de två mest förnedrande ålderskrämpor en inbillat viriil man kan ha. Men att han har levt isolerad i sin stuga i Connecticut i elva år beror inte bara på det, utan på att han utsatts för antisemitiska mordhot i New York. Han bryr sig inte längre om omvärlden, läser inga tidningar, tittar inte på tv, lyssnar inte på radio. Här skiljer han sig nog en del från Roth.

Dagen före presidentvalet reser Zuckerman till New York i hopp om att en ny behandlingsmetod ska bota inkontinensen som tvingar honom att bära blöjinlägg i kalsongerna. Här händer honom omedelbart två slumpartade saker som strax flätas samman. Han återser på avstånd sin gamla kärlek från The ghost writer - kvinnan som han på 50-talet träffade hemma hos den då hyllade, men sedan bortglömde författaren E I Lonoff. Och han svarar på en annons där ett ungt par, båda författare, önskar att under ett år byta sin New York-lägenhet mot en stuga på landet.
Det bär sig inte bättre än att Zuckerman blir blixtförälskad i den unga författarinnan, som dessutom råkar vara nära vän med en streberaktig litteraturforskare som håller på att skriva en biografi om ingen mindre än - E I Lonoff.
Given är lagd och Roth Zuckerman kan spela ut sina båda hjärterkort - lamentationen över ålderdomen och indignationen över litteratursnylteriet. Det första får ett patetiskt uttryck, när Zuckerman på hotellrummet fantiserar dialoger mellan sig själv och den unga kvinnan, dialoger som alltmer börjar likna gubbsjuka förhör. Det andra får vatten på sin kvarn, när litteraturforskaren hävdar att Lonoffs sista och opublicerade roman i själva verket handlar om författarens incestuösa förbindelse med sin syster.
Här kommer man förstås att tänka på en annan Roth - nämligen Henry (ej släkt med Philip) som efter 60 års tystnad återkom med en romansvit, där berättarjagets incest med sin syster avslöjas som den dolda skammen i hans liv.
Författarens egen syster har dock förnekat alltihop med samma emfas som Zuckerman nu vägrar att tro på att Lonoffs incest är något annat än en litterär fiktion.
Philip Roths och Nathan Zuckermans gemensamma uppfattning är konsekvent intill dogmatism. Fiktion är fiktion och biografi är biografi och de får aldrig förväxlas, inte ens om de knappt går att skilja från varandra och oberoende av författarens egna utsagor.
Det är möjligt att Roth behöver denna sin personas osynlighetsmantel för att kunna skriva in sitt ego i sina böcker. Han har säkert skäl att tala i egen sak. Men han har också som få andra sig själv att skylla.
Om något vattnar hans ögon är det inte bara ett ålderssymptom. Det handlar lika mycket om krokodiltårar. Fast i sista hand kanske ändå bara om en ironisk blinkning, författaren låtsat indignerad, fnissande bakom illusionens skärmar. Jag vill helst tro det.