Foto: Ekegren / Scanpix Robert
 Foto: Ekegren / Scanpix Robert

Petra Östergren (red) / F-ordet. Mot en ny feminism

Publicerad
Uppdaterad
Förlåt f-orden, men jag kan ibland förtröttas av snarare än förtrösta inför alla svenska ”Hej, jag är er nya feminist”-böcker. Vet inte om det beror på feminismens kommodifiering eller på att jag börjar bli så gammal att jag tror att jag redan läst allt feministiskt utanför akademin.
Men ser man på. I F-ordet har Petra Östergren lyckats trumma ihop ett gäng – ett kombinerat fitt- och pittstim – där de flesta har om inte något helt och hållet nytt så i alla fall eget att säga. Och ibland sägs det dessutom av (för mig) nya röster: det är till exempel inte allas vår femme-mamma Ulrika Dahl som skriver om femme-inism och -aktivism utan den unga filmaren Maria Niemi. Hon gör det i en smart text om strävan att förvandla den lågt värderade femininiteten och/eller slampigheten till något frigörande och politiskt, och kopplar den överraskande till sin egen mammas medvetna ”dum blondin”-stil hemma i macho-Kiruna.
Frilansjournalisten Anna Svensson vänder sig mot synen på våldtäkt som något värre än döden, den våldtagna som ett ohjälpligt offer samt den essentialism som detta antyder, och polemiserar tydligt mot bland andra Katrine Kielos och Annika Norlin (med låten ”Allt som är ditt”).
Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan, diskuterar också sexualiserat våld i sin kritik både mot tanken att män inte kan våldtas och mot idén om alla män har kollektiv skuld för mäns våld mot kvinnor. Att alla människor har ansvar för djurs väl och ve står emellertid klart, om det inte gjorde det förr, av Don Kulicks ruggiga artikel – om djurporr.

Mest häpnadsväckande, ur svenskt perspektiv provocerande, är nog idéhistorikern Susanne Dodillets miniessä om hur västtyska prostituerade i slutet av 70-talet gick samman med hemmafruarnas lönerörelse, och därmed tvingade fram den arbetslagstiftning för prostituerade vilken vi som har kriminaliserat könsköp brukar finna så upprörande. Samtidigt ställde de ännu i dag besvärliga frågor, såsom:
Varför ska manscentrerat sex vara gratis? Varför skulle kärleksförhållanden vara mer jämställda än känslolösa relationer?
Dodillet är befriande lite tvärsäker och bekänner att hon i Sverige försvarar den tyska lagstiftningen, i Tyskland den svenska sexköpslagen. Hon är dock övertygad om att tyskornas sätt att tänka ”kan hjälpa till att avslöja invanda strukturer”, och att ”Alla feministiska avslöjanden är värdefulla då de möjliggör att fler människor kan ta ställning till olika normer och förväntningar och göra medvetna val.”
Prostitution – liksom porr – är ju skitsvåra frågor. Hur illa man än tycker om fenomenen i sig är förbud och lagstiftning trubbiga verktyg och inga självklara välsignelser. Jag är inte ensam om att ha ändrat uppfattning på området om detta under mitt medvetna liv, flera gånger. Fram och tillbaka, å den ena och andra sidan…
Ytterligare intressant tvehågsenhet och rimliga tvivel finns i Madelaine Levys bidrag om huruvida bra, feministiska modebilder överhuvudtaget kan tänkas existera. Hon undersöker saken skeptiskt journalistiskt, samtidigt kärleksfullt – hon är ju också chefredaktör för ett modemagasin.

F-ordet rymmer också ett par namn från högerkanten, ickefeministen Maria Abrahamsson och Timbrosmedjans Maria Rankka. De skriver bägge läsvärt om fördomsfulla nämndemän och att det kan vara rätt att ge kvinnor lägre straff än män, respektive om vikten för kvinnor att ha egna ”fuck off-pengar”. Därtill finns här ett ickenamn, ”XX”, som bidrar med en rörande text om att vara transsexuell, female to male.
Bara en artikel är riktigt förutsägbar, en som jag lika förutsägbart tycker är trams. Det skrivs av den programmatiskt ”politiskt akorrekta” krönikören Boris Benulic som driver tesen att alla kvinnor egentligen vill ha biffiga machomän och inte alls några ”mjuka, följsamma, flexibla och pratsamma” mjukisar. Icke en nyans så långt hela handen pekar, lika privatempiriskt som Cecilia Gyllenhammars och Jessica Zandéns märkliga nätartikel om osexiga hemmapappor i somras.
Östergren själv är däremot nyanserad. Hon håller säkert inte med alla sina skribenter – även om hon inte har bjudit in några uttalade meningsmotståndare – och tycker heller inte att alla feminister alltid måste hålla sams eller uttrycka sig på samma sätt, vilket ju 70-talsfeministerna brukade vara väldigt noga med (att det såg ut som).
Jag noterar förresten att litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman, av samma generation som Östergren, i en spännande artikel i senaste Tidskrift för genusvetenskap (2/08) också förespråkar ”ett mångstämmigt snarare än samstämmigt feministiskt ’vi’”.
Ju fler former av kamp mot patriarkatet, desto bättre, uttrycker sig Östergren. Hon tänker sig en ”feministisk hydra. När ett av våra huvuden huggs av står oss alltid tusende åter.” Javisst för fucking fan.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida