Det första jag tänker är fan vilket jävla oljud. Det skrapar och knastrar och knäpper som någon uråldrig grammofoninspelning och någonstans i bakgrunden hörs en röst som mässar på en bisarr, bortglömd dialekt.
Efter ett tag börjar jag urskilja rösten. Hur ska jag beskriva den? Ungefär som en blandning av Ulf Lundkvist, Gunnar Björling, Eddie Meduza, de mer groteska delarna av äldre Eddan och en elvaåring på en lokalrevy som imiterar Roger Pontare och Torgny Lindgren (samtidigt).
Efter ytterligare ett tag blir det klart vad rösten berättar om. Då framträder, med hypnotisk klarhet, ett halvt mytiskt Småland där figurer med namn som Brajton, Tjippen, Hannele och Pjäta flyter omkring och funderar över pinnstolsfabrikens nerläggning och det faktum att om man lägger ihop bygdevägarna i Westra härad (461 kilometer) och adderar siffrorna blir summan densamma som på Bob Beamons nummerlapp (254) i Mexico-OS.

Men det är inte lönt att försöka sammanfatta. Det som ska sägas är att Peter Törnqvist skriver en helt säregen prosa där dialekt och arbetsplatsjargong från torvmossen blandas med bysnillemeditationer över småländska sandstensformationer och hur ordet ”paartidning” bör transkriberas. Det är en prosa som är totalt egensinnig utan att vara typig eller kokett, fullkomligt skruvad och helt adekvat, svindlande originell och samtidigt djupt rotad i en historia och en miljö och den plågade erfarenhet som gestaltas (en uppväxt i ett Smålandshem där religionen fortfarande på 70-talet är anakronistiskt svavelosande).
Den tar den svenska litteraturens urhistoria, den unge särlingens uppväxt på landsbygden, och gör den splitter ny.
Den virvlar omkring och plockar upp meningslösa repliker (”Men de va nåt så föjodat litet å dumt, så de va”) och hopplöst övergivna tonårsfunderingar, blandar Big Bengt på High Chaparall med Claude Lévi-Strauss och Harri Martinson (sic) och gör sin egen speciella brygd av det.

Den häktar på en postapokalyptisk epilog där filosofiska Samuel Beckett-luffare pissar i den övergivna 1100-talskyrkans dopfunt och pratar om Makten och lyckas få till och med det att kännas på riktigt.
Man kan säga att det är en enda grundkänsla och en enda miljö som gestaltas, att ingen utveckling äger rum. Men det är utvecklingsromanens grundregel. Och framför allt:
Denna utvecklingsroman har ett gung och ett flöde som fyller mig med samma eufori som när jag hör en Peps Persson-låt för första gången. Peter Törnqvist kan skriva. Så att han kan.