Lite tål de suckas, men också fnissas åt, dessa 30-plussare i Stockholm som söker sig själva och känner att de känner att de inte riktigt (vet vad de) känner, men
i vilket fall vet att de lider av det och är lite liksom ensamma – trots till ytan sociala, snygga och medelklasslyckade.
Och som förekommer i chick- eller lad-lit. Här har vi två exempel av den välskrivna sorten. Men låt mig först säga något om den moderna, varumärkesmedvetna författaren, för vilken TT-journalisten Daniel Åberg är en lysande representant.
Förutom, kanske, att komma ut på eget förlag gör han allt rätt: bloggar och twittrar på flera ställen, länkar som en tokig, mejlar bokbloggar och kritiker (som jag), filmar sin releasefest och lägger ut på såväl Youtube, Flickr som förlagets snygga, lättmanövrerade hemsida, skickar ut små intervjuer till pressen. Och sist men inte minst: Denna hans andra roman ges ut inbunden, i pocket, i e-format för läsplattor (inklusive Amazons formatsnåla Kindle) och Iphone – samt som gratis mp3-fil. En användarvänlighet som varken etablerade förlag eller bibliotek är i närheten, men sannerligen borde lära av.
Själva romanen?
Jo då. Även om dess generösa utgivnings- och PR-fasoner fascinerar åtminstone mig mer än innehållet, uppskattar jag Vi har redan sagt hej då på ett förstrött vis. Mest de fördomsfria kvinnoskildringarna, tror jag.
Såsom debuten Dannyboy & kärleken är den charmig och lite som bussig, och handlar om ung man i Stockholm jagande efter real love i en tvåsamhetsform som alla vet aldrig är för alltid. Filip dejtar rastlöst en hel hop tjejer som inte bara denna läsare lär ha lika stora problem som han att hålla rätt på. Och inte blir det lättare av att ”För att höja graden av fiktion presenteras kapitlen inte alltid i kronologisk ordning.”
Trams. Liksom författarens DIY-snack om att det går lika bra utan redaktör. En bra redaktör hade gjort stilens medvetna prat- och slängighet skarpare.
Men ändå: jag känner igen mig – och andra – i den självironiske men förstås innerst inne känslige ynglingen och följer gärna med honom på party.
I Pernilla Glasers 40 minus håller en Emma sig betydligt mera stilla än Filip och går på parmiddagar med arkitekter i Brommaartad konst- och designmiljö. Hon bor ihop med Jimpa, och fantiserar redan på första sidan om att hon ska få en hjärtattack – så att han äntligen ska se henne, vara närvarande som under den första förälskelsen…
Emma känner och känner att något är fel, både med Jimpa och med henne; särskilt med henne som behöver ett barn ”för att bli verklig”. Men trots åratals försök och hormonbehandlingar har det inte blivit något, som för systern och ”alla andra” som lever vuxenliv på riktigt.
Och visst, Glaser tar en del ”vuxen”- och stilpoäng med den här samtida sedeskildringen. Beskriver illustrativt den heteronormativt monogama monotonin, bland annat snubbars sätt att gå och gömma sig och lämna flickvänner med ett ständigt, destruktivt grubblande. Fast i väl många varv – och att Emma ska förlösas av en god, prövad men innerlig städerska är tyvärr klyschigt och fånigt.