Halvvägs in i läsningen av Livets Ord kommer jag av en händelse i samspråk med Bo och Margareta Strömstedt. Vi talar om pingströrelsen, och den forne chefredaktören och ex-pingstvännen deklamerar några heta rader ur predikanten Sven Lidmans tidiga produktion.
De där syndiga dikterna som följde med in i rörelsen som avskräckande exempel men som erbjöd församlingen något annat. En rysning, inte allt-igenom oskyldig, mitt i bönemötet. Då tänker jag att pingströrelsens unga släkting Livets Ord saknar en erotisk poet, och att det är det som är församlingens tragik.
Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn är en debattbok och en parts-inlaga. Det är också en personlig uppgörelse.
Per Kornhall tillhörde Livets Ord i 17 år på 80- och 90-talen, hans barn är uppväxta där och han har varit lärare på deras gymnasium. Han beskriver en tid utan utrymme för egna drömmar och intressen men med stor nitälskan för Ulf Ekman och hans Gud.
Jag läser och blir omedelbart intresserad av sådant jag inte kommer att få veta särskilt mycket om. Kornhall använder sig medvetet av en mängd citat, det är predikningar, statliga utredningar och brev som han fått genom åren.
Syftet är att läsaren ska ”känna stämningen inne i en manipulativ sekt”. Han vill förklara hur en sekt fungerar, vilka psykologiska mekanismer som är verksamma och vilken teologi som bär upp Livets Ords bygge.
Med anledning av att Ulf Ekman på senare tid närmat sig andra, mer etablerade kyrkor, utfärdar Kornhall också en varning för att normalisera en maktfullkomlig ledare som egentligen aldrig gjort avbön.

Kornhalls tes att det i Sverige finns en otillräcklig kunskap om, och en naiv inställning till destruktiva sekter kan nog ha fog för sig.
Men här får jag problem med hans egen inställning. När han okritiskt hänvisar till en självlärd präst som ”expert” på sekter och själv beskriver religionssociologer på ett avfärdande sätt (de betraktar sekten som en skogsvandrare betraktar myror, utan att bry sig om hur de mår) undrar jag hur lyckad kombinationen uppgörelse och upplysning egentligen är. Erfarenheten och kunskapen borde kanske få stå var för sig, i egen rätt.
Snart sagt allt som avhandlats i offentligheten de senaste veckorna går att sätta i samband med Livets Ord som fenomen. Händelserna kring Lars Vilks självfallet, men även presstödsdebatten och framväxandet av antidemokratiska rörelser i Europa har paralleller till det religiösa området.
Även om dessa linjer inte är klarlagda här är det uppenbart att Kornhalls bok gestaltar ett kondenserat samtidsdilemma. Vilken plats har fundamentalismen i ett pluralistiskt samhälle? Och den jobbiga följdfrågan: Har vi resurser att samtala om det här?
Livets Ord gör det omöjligt att betvivla sekulariseringens välsignelser. Religionens mest otäcka, ambitiösa ansikte grinar från sidorna. Boken har en avslöjande funktion, samtidigt som den kommer att fungera i motsatt riktning för dem som finns inne i rörelsen. En attack utifrån sluter de egna leden. Hur bemöter man ett sådant fenomen?
Att behandla religiösa fundamentalister enbart som aliens, som samhälls-kroppens olyckliga anomali, resulterar mest i att understryka majoritetens förträfflighet.
Alternativet är att skapa någon typ av förståelse. Ett erkännande, inte av en totalitär grupps rättigheter, men av spektrat av mänskliga begär och behov. Kornhalls bok visar hur svårt det är.

För Ulf Ekmans predikningar får mig inte att känna någon stämning. Det väckelse-kristna fikonspråket står visserligen fram i all sin kyla, där orden ”kärlek” och ”frihet” omförhandlats för att passa in i kontrollsystemet. Men det blir ett torrt konstaterande, snarare än att dra in mig förstärker språket misstanken att det måste vara något annat som fängslar åhörarna. Det är detta som intresserar mig men som jag inte får veta särskilt mycket om.
Kornhall nämner i förbifarten att han känner skam för sin tid i rörelsen. Men det är ju intressant, tänker jag. Vad är det som fängslar och vad är det som är skamligt? Vilka oönskade barn föder det sekulariserade samhället? Hur ska man hantera hänförelse och villfarelse?
Kanske måste resurserna samordnas, kanske räcker det inte med expertdebattörer. Möjligen krävs en mobilisering av all möjlig humanistisk verksamhet för att tala om det här. Möjligen krävs en och annan erotisk poet.