”Den som blev född med en fackla i sin själ / är sitt ödes krigare, men aldrig dess träl”, står det som motto i en diktsamling av Anders Österling som jag har i min bokhylla. Jag har memorerat raderna och upprepar dem ibland som ett litet tröstande mantra: Även om saker känns jobbiga just nu så kommer facklan i min själ att lysa mig genom livet.
Österlings rader kunde ha stått som motto även i Vänner för livet, Per Hagmans sjunde roman, tillika hans återkomst (och det med besked: 605 sidor) efter Att komma hem ska vara en schlager som kom för snart sex år sedan. För temat är detsamma som hos Österling: Att så gott det går lysa sig genom livet för att i slutänden kunna stå rakryggad och med rent hjärta.
Nu är mottot på första sidan i Hagmans roman ett annat: ”Ni armes ni violence et sans haine” (Inga vapen, inget våld och utan hat), uttalat av Albert Spaggiari, fransk gentlemannatjuv och stor förebild för bokens ena huvudperson Erik. Den osannolika kombinationen Spaggiari och Eddie Meduza – en blandning av svensk arbetarklass och illusionen av glamour – formar honom under uppväxten på Västgötaslätten.
Efter föräldrarnas skilsmässa och en tid med sin mor söker sig Erik till Stockholm för att arbeta som croupier, vilket senare för honom till franska rivieran.
Bokens andra huvudperson Sophie är halvt engelska, halvt svenska, uppväxt
i den engelska överklassen med en pappa som är världsberömd jockey. Hon är luttrad av galoppmingel och kändisfester och ju äldre hon blir, desto mer försöker hon att hålla världen hon är uppväxt i på avstånd. I stället hamnar hon i samma slags ljusskygga tillvaro som Erik har halkat in i: en värld av diskret lyxprostitution. Till slut korsas Eriks och Sophies vägar, de blir förälskade men förlorar sedan varandra igen.
Alltsammans är precis så hagmanskt som det låter. Det omisskännliga språket, miljöerna, persongalleriet befolkat av människor som är lite tilltufsade av livet, som inte finner sig tillrätta i tillvaron utan hela tiden dras till dess ytterkanter. Och som bär en fackla
i sin själ.
Som bonus för trogna läsare dyker det dessutom upp gestalter från tidigare romaner, vilket ger en trygg känsla av igenkänning (gladast blir jag över att få återse min favorit Celeste, den bedagade filmstjärnan från Pool).

Att Per Hagman ofta uppfattas som ytlig och lite väl intresserad av ”dåligheter” (för att använda hans eget ord) beror till största delen på honom själv: alltsedan debuten Cigarett, som utspelade sig i Stockholms krogvärld, har hans romaner varit fulla av fotomodeller, pop- och filmstjärnor, droger och disko. Uttalanden som ”Jag ser mig som ytlighetens förkämpe” har gjort sitt till.
Men Hagman är i själva verket en ytterst moralisk författare, strängt upptagen av frågan hur man ska leva sitt liv på bästa och framför allt ärligaste vis.
Det är ett tema som har gått som en röd tråd genom hela hans författarskap men som nu har utvecklats till själva grundstommen. Vänner för livet är Hagmans allvarligaste och mest eftertänksamma roman hittills.

Resonemangen och liknelserna känns igen från tidigare böcker: Längtan efter att vara ”lätt”, som i att ha ett närmast anorektiskt kontrollbehov över tillvaron (”inte ett endaste gram övervikt”), att vara ren och kunna tvätta bort den bildliga smuts man ändå ådragit sig, trots att det låga och smutsiga inte är dåligt i sig så länge man är medveten om vad man håller på med. Och att alltid vara trogen mot sig själv, att frigöra sig från destruktiva sammanhang och hellre stå som stolt solitär.
”De farligaste människorna är de som aldrig slutar söka gemenskaper och bekräftelse utifrån fyrkantiga lagar om hur sådana bör se ut. Man kan inbilla sig att det handlar om älskvärda människor men till slut förstår man att de bara gör vad som helst för att söka flocken, markera position i den”, lyder ett typiskt stycke. Jag tänker att med den inställningen är det fullständigt logiskt att Per Hagman inte bor i Sverige och dessutom inte har något som helst samröre med den svenska kulturvärlden.
Det hagmanska idealet är i stället att möta varje ny miljö och person med ett milt och vänligt, intresserat och prestigelöst leende – Ni armes ni violence et sans haine. Det närmar sig det kristna kärleksbudskapet. När Fan blir gammal blir han religiös? Kanske lite. Men kanske snarare: När Per Hagman blir äldre nöjer han sig inte med att
enbart skildra den inre tomhet som en ytlig livsstil kan resultera i, utan försöker även att formulera ett alternativ.

Att komma hem ska vara en schlager var till stor del en utlandssvensks uppgörelse med futtighet och inskränkthet i det gamla hemlandet. Sådana utfall återkommer på några ställen i Vänner för livet: den fullständiga oförståelsen inför allt som upplevs som falskt och
demonstrativt (ekologiska drinkar och stenkastande innerstadsvänsterungdomar, till exempel). I stället finns ett genuint intresse för andra människor och en ständig glädje över att få höra eller berätta en riktigt bra historia. Det känns som om Hagman helt enkelt har slutat bry sig om sådant som han ändå inte vill vara en del av.
Vänner för livet är inte så mycket kärleksroman som baksidestexten utlovar. Den är snarare en dubbel utvecklingsroman, om två personers försök att navigera genom livet efter bästa förmåga, där kärleken bara är en av många delar. Den ärlighet som Hagman predikar genomsyrar hela boken. Det gör att den känns snudd på renande att läsa och att den lägger en ny viktig pusselbit till ett författarskap som fortsätter att fördjupas med varje bok.