Per Agne Erkelius tjugonde roman är av allt att döma hans sista. Med kännedom om Erkelius tidigare författarskap – oftast skrivet nära inpå hans egen biografi och släkthistoria – kan man sluta sig till att den namnlöse författaren i Hotel Galicja är ett självporträtt. Denne författare – liksom Erkelius född 1935 – får hösten 2007 en cancerdiagnos som ger honom högst två och ett halvt år kvar att leva.
Redan före dödsdomen var han sysselsatt med ett omöjligt projekt – en roman om Auschwitz. Efter raden av autentiska vittnesmål från överlevande kan ingen fiktion i världen göra livet i koncentrationslägren rättvisa – verkligheten överträffar i detta fall alltid dikten. Erkelius lyckas ändå ge sin skildring en smärtsam trovärdighet.
Som läsare accepterar man att han har fantiserat ihop sina gestalters sista dagar och död. Kanske gör man det för att författaren själv är dödsmärkt. Kanske gör man det för att gestalterna inte själva kunnat berätta sin historia. Men framför allt gör man det för att Erkelius skriver med så stark närvaro och inlevelse.
Med denna sin sista bok når han högst i ett författarskap som oförtjänt har hamnat i skuggan av de tre andra E:na i hans generation – Enquist, Ekman och Evander.

Jag vet inte om paret Joseph och Emilie Zuckerkandl och deras barn Regine och Franck hette just så, men det rör sig uppenbart om verkliga personer. Franck var ännu inte född när familjen efter kristallnatten 1938 lämnade Wien med varsitt J stämplat i passet – i hopp om att få asyl i Sverige. Men här var man rädd för att en judisk flyktingström skulle ge upphov till ökad antisemitism, något uppehållstillstånd beviljades inte. Familjen hamnade i stället i Frankrike. Joseph försörjde sig som språklärare, Emilie som översättare, den nyfödde sonen fick sitt namn som en hyllning till det nya hemlandet.
De kunde leva relativt obekymrat i Paris de första åren av tysk ockupation, men den 17 juli 1942 fångades de och alla andra invandrade judar i Frankrike i en stor polisrazzia och fördes till Vintervelodromen – den stora cykelarenan i närheten av Eiffeltornet – för tågledes vidarebefordran österut.
Den sjuåriga Regina lyckas dock undkomma med hjälp av en kvinnlig svensk diplomat och hamnar på så sätt åter i det ogästvänliga Sverige, där hon på ett sionistiskt läger i Dalarna lär sig så mycket om jordbruk att hon kan utvandra till Palestina fyra år senare.

Hon har inte glömt den svenska hon lärde sig i Dalarna, och det är den direkta anledningen till att hon på Cypern sommaren 1963 får kontakt med en jämnårig svensk författare som rest dit på sitt första resestipendium. De blir passionerat förälskade, men båda är gifta och har barn i sina hemländer, och den korta kärlekssagan blir bara ett bitterljuvt minne. Innan de skiljs lovar dock författaren att han ska skriva historien om hennes föräldrar och treårige bror.
Det är det löftet som Erkelius nu infriar efter 46 år. Han reser någon månad efter sin egen dödsdom till Oswiecim – den lilla polska stad som tyskarna döpte om till Auschwitz – och tar in på Hotel Galicja för att på ort och ställe försöka föreställa sig slutet på Josephs och Emilies och Francks livsöden.
Han kan naturligtvis inte göra något annat än att kontaminera vad andra har skrivit, men han gör det med så osynliga sömmar att de tre förblir synliga och identifierbara in i det sista.

Det framgår inte om Regine Zuckerkandl fortfarande lever eller om författaren har försökt kontakta henne senare i livet. Jag vet inte heller om det skulle bli för smärtsamt för henne att läsa romanen.
Men vi andra har ingen anledning att avstå. För Erkelius har inte bara personligt sentimentala syften. Hotel Galicja ansluter till hans förra dokumentärt grundade roman En sorts fred (2004), där han visar att den svenska njuggheten mot judiska flyktingar bestod ännu 1943.
I ett anfall av ruelse på Hotel Galicja skriver den dödsmärkte författaren:
Deras berättelser, deras liv – och så hans eget.
Kunde han verkligen få lov att skriva om båda i samma bok, i ett enda långt andetag? Hörde de verkligen ihop på något sätt?
Franck, treåringen, deras mamma och pappa … Och så han själv? Från ett utanförstående, ogästvänligt, omdömeslöst och förblindat litet land som haft turen att slippa krig och övergrepp i snart två hundra år?
Jag är inte den som kan bevilja lov. Men Per Agne Erkelius har skrivit den viktigaste svenska romanen jag läst på länge. Dess smärtpunkter kommer att fortsätta att ömma långt efter hans död.