För att basera sig på plats-research på den amerikanska Mellanvästerns hänförande prärielandskap och studier av såväl nya som gamla västernfilmer är Pauline Wolffs tredje roman Swede, om svenskättlingar i 1800-talets Montana, märkligt befriad från genretypiskt natursvärmeri. Här finns inga av de vidsträckta vyer eller majestätiska översiktsbilder av snöklädda berg och gröna dalar som till exempel ramade in och förstärkte den solkiga vardagen i Brokeback Mountain.
Jag måste medge att jag fann Wolffs roman lika nedslående som semesterbilder från naturparadis.
Allt det vackra man sett – jag har själv bilat genom Mellanvästern och glömmer det aldrig – reduceras till några suddiga scenerier, med mer eller mindre betydelsebärande detaljer fixerade i fotots förgrund.

Swede är en sådan samling hårt inzoomade scener, återberättade på tuktad prosa utan försonande fågelperspektiv. Läsaren får skärvor av det sena 1800-talets vapenliberala vilda västern-rättvisa.
Jan ”Swede” Anderson är vördad och mytologiserad prisjägare, ett slags privatiserad polistjänst som cashar in på att fånga in och avrätta efterlysta. Tre ylande systrar drar ut på landsvägen i enkla krinoliner för att hämnas en av de oförrätter Anderson utfört. Läsare med stort tålamod kan njuta av autentiska detaljer i beskrivningar av klädsel och vapen. Själv blev jag lika ofta snurrig och bortstött, som när man stirrat för länge i ett mikroskop.
Pauline Wolff prövar en perspektivlek. Hennes karaktärer får återberätta en och samma händelse, men ur sin egen synvinkel. Författaren ska ha lånat greppet från improvisationsteatern. Jag kan inte hjälpa att jag hela tiden tänkte på klipptekniken i Robinson och andra realitysåpor: en dramatisk händelse uppföljd av en serie terapeutiska monologer.
Någonstans i bakgrunden anar man ett större landskap, men kameran har likväl fastnat på Robinson-Robbans skäggstubb.